Kung Hiskia

Det finns två kungar av Israel/Juda som är särskilt värda att notera efter David och Salomo, och det är Hiskia och Josia. Under Hiskias regering tillkom troligen "Prästkodex", en av de fyra källorna till Moseböckerna - och under Josia "Deuteronomium" (5 Mosebok) och en rad andra Bibelböcker.

Hiskia (Hisekiah, eng. Hezekiah) och Josia (Joshijahu, eng. Josiah) är de enda kungar som efter David får godkänt av de synnerligen kritiska författarna till Kungaböckerna och Krönikeböckerna. Jesus Syrak sammanfattar deras omdömen väl.

Förutom David, Hiskia och Josia
gjorde sig alla skyldiga till brott.
Den Högstes lag övergav de,
och kungarna i Juda gick under.

Andra Kungaboken skriver i sitt 18:e kapitel om Hiskia:

"Han förtröstade på Herren, Israels Gud. Ingen var som han bland alla Judas kungar efter honom - och inte före honom heller. Han höll sig till Herren och vek aldrig från hans väg utan följde de bud som Herren hade gett Mose."

Och i det 23:e kapitlet om Josia:

"Det hade aldrig före honom funnits en sådan kung som han, ingen som så höll sig till Herren av hela sitt hjärta, med hela sin själ och med all sin kraft och helt rättade sig efter Moses lag. Och inte heller efter honom kom en kung som han."

Vi har alltså två kungar som betraktas som så extraordinära att båda får omdömet att de är unika, överträffade av ingen föregående och ingen efterföljande kung.

Hiskia, son av Achas
Olika beräkningar för den bibliska historiens kronologi anger Hiskias regeringsår olika (715–687 eller 716–687 eller 726–697), men i vilket fall efterträdde han sin far Achas som kung av Juda. Achas, samme kung som Jesaja ger "Immanuelstecknet" (Jes 7), beskrivs av 2:a kungaboken som en särdeles dålig kung:

"Han gjorde inte det som var rätt i Herrens, sin Guds, ögon, så som hans fader David hade gjort, utan följde i de israelitiska kungarnas spår. Han gick så långt att han offrade sin son på bålet enligt det vedervärdiga bruket hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna.
Han offrade och tände offereld på offerplatserna och kullarna och under alla grönskande träd."

Achas blev vasall åt den Assyriske kungen, gav honom gåvor från templets skattkammare och byggde ett nytt, reglementsvidrigt altare i templet. 2:a krönikeboken skriver om Achas: "Han gick så långt att han gjorde gjutna beläten åt baalsgudarna, tände offereld i Ben-Hinnoms dal och brände sina söner på bål enligt det vedervärdiga bruket hos de folk som Herren hade drivit undan för israeliterna. Han offrade och tände offereld på offerplatserna och kullarna och under alla grönskande träd" och vidare: "Achas samlade ihop tempelföremålen och högg sönder dem. Han stängde också porten till Herrens hus och gjorde sig altaren i varje hörn av Jerusalem. Och i varenda stad i Juda inrättade han offerplatser för att tända offereld åt andra gudar. Så väckte han vrede hos Herren, sina fäders Gud. Hans historia i övrigt och hans gärningar, från början till slut, har nedtecknats i boken om Judas och Israels kungar. Achas gick till vila hos sina fäder och begravdes i Jerusalem, men inne i staden; man lade honom inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom."

Ifall Achas verkligen offrade en av sina söner till Molok (Baal-Melkart) kan diskuteras. En del menar att det som åsyftas är ett slags "elddop" (brännmärkning) och inte ett offer till döds - men i vilket fall tycks Achas ha dragit på sig de prästerliga författarnas misstycke genom sin religionspolitik, som de uppfattade som avfall från Gud. Om det var av personligt religiösa eller mer realpolitiska skäl som Achas tillät och uppmuntrade synkretism (eller "religiös tolerans" om man så vill), ifall han utkämpade en maktkamp med prästerskapet och därför lät uppföra andra altaren i Jerusalem, stängde tempelporten m.m - det vet vi inte. Men någon strikt monoteist eller hängiven Jahvist tycks han inte varit. Hans regering var inte framgångsrik. Pekach av Israel och Retsin av Aram gick i förbund med varandra, invaderade Juda och tillfogade Achas svåra nederlag. De förde bort många Judéer som slavar och tog rikt byte. Eduméerna och Filistéerna ansatte också Achas rike. Att han inte fick begravas tillsammans med sina fäder säger en hel del om hur impopulär han var.

När Jesaja gav Achas "Immanuelstecknet" pågick den israelisk-arameiska invasionen som bäst och Achas försökte få hjälp av Assyrien mot sina fiender. Med tanke på det oerhört positiva omdöme som hans son och efterträdare Hiskia senare fick, finner jag det mer än troligt att det var Hiskia som Jesaja talade om som "Immanuel" och att texten "Fredsfursten" (Jes 9) ingalunda var någon profetia om en kommande Messias, utan en tronbestigningshymn (kröningspsalm) som hyllade Hiskia.


Ovan: Ur Händels "Messias"

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.

Beskrivningarna av Hiskias regering skiljer sig något åt mellan kungaböckerna och krönikeböckerna, även om båda är positiva. Nedan är ett försök att sammanfatta Hiskias regering.

Efter sitt trontillträde väntade Hiskia inte på att bli varm i kläderna utan inledde genast det religiösa reformationsarbete han blivit känd för. Han tog tydligt avstånd mot sin fars synkretistiska och tempelfientliga religionspolitik, lät rena templet under en storslagen påskhögtid och genomförde därpå en "charmoffensiv" mot Nordriket Israels folk, som inbjöds att omvända sig, komma till Jerusalem för att tillbe och frambära offer på det korrekta sättet. Hiska sponsrade generöst dessa offer med 1000 tjurar och 7000 får på egen bekostnad.

Hiska verkade kraftfullt för en centralisering av kulten av Gud till Jerusalem. Det står att han "återinrättade avdelningarna för präster och leviter", vilket i praktiken innebar att han gick på linjen att skilja mellan präster (kohanim) och andra leviter - något som inte varit självklart innan och som stärkte det aronitiska prästpartiets ställning avsevärt. Han vann prästernas stöd genom att bidra till de dagliga brännoffren från den kungliga kassan. Han införde tempelskatt så att templet snabbt blev oerhört förmöget. Stora förrådskammare fick uppföras vid templet för att rymma all denna rikedom.

Hiskia bekämpade avgudadyrkan i Juda och understödde "rättroende" sympatisörer i Nordriket Israel till göra det samma. Han avskaffade med templet konkurrerande offerplatser (gissningvis både sådana som användes av icke-aronitiska levitpräster för offer till Israels Gud likaväl som de som tillhörde andra gudar), lät slå sönder gudabilder och högg ner Asherapålar. Ashera/Isthar, med sin fruktbarhetskult, sina kedeshot och kedeshem ("heliga prostituerade") och sitt praktiserande av rituella samlag, verkar under Israels historia fram till efterexilisk tid ha varit Guds värsta konkurrent om folkets religiösa sympatier tillsammans med guden Ba'al i sina många gestalter). När man läser om detta i Kungaböckerna och Krönikeböckerna, framställs saken som god och helt i sin ordning - något som genomfördes ungefär som när trädgårdsmästaren går ut och rensar i ogräslandet. Så var det förstås inte. Det finns all anledning att anta att avsevärt våld användes, i synnerhet när det inte var kungens soldater utan hänryckta entusiaster (läs: ivriga fanatiker) som kastade sig över de med templet konkurrerande kultplatserna och förstörde dem. Nedbrytandet av Asherapålarna kan knappast ha vunnit hela folkets stora gillande, eftersom de kunde resas så snabbt igen efter Hiskias död.

Hiskias religiösa nit sträckte sig till och med så långt att han lät förstöra en av templets viktigaste reliker: "Kopparormen som Mose hade gjort slog han i stycken. Ända fram till denna tid hade nämligen israeliterna tänt offereld åt den. Den kallades Nechushtan."

Detta är den kungliga propagandans version. En mindre "ädel" förklaring till att Hiskia lät förstöra Nechushtan, var att denna var ett särskilt heligt föremål för de leviter som räknade sin härkomst från Moses (Mushiterna) och inte från Aron. Det aronitiska prästpartiet stärkte sina positioner ordentligt under Hiskias tid och det var troligen också under hans regering som aroniterna lät författa "Prästkodex" (mer om den nedan).

Hiskia förde krig mot Filistéerna och mot Hamitiska nomader och de sista Amalekitiska stammarna. I detta var han framgångsrik. Men han bröt också alliansen med Assyrien, något härskarna i detta mäktiga och grymma imperium inte uppskattade.

I Hiskias fjärde regeringsår invaderade kung Salmanassar Israel, intog Samaria och krossade Nordriket. De tio nordliga stammarna gick förlorade - en stor del av folket fördes bort i exil, inbyggare från andra delar av Assyriens välde flyttade in i deras ställe. Stora flyktingskaror sökte sig söder ut till Juda och Jerusalems befolkning ökade avsevärt. Hiskia lät då kosta på en expansion av staden, stärkte dess försvar med en ny mur, starka försvarstorn och den berömda "Hiskias tunnel" för att trygga vattenförsörjningen.

Assyriens svar på Hiskias alliansbrott kom i hans fjortonde regeringsår. Kung Sanherib invaderade Juda. I den assyriske kungens arkiv anges att han förde krig mot Hiskia, erövrade 46 av hans städer (bland annat Lakish, vilket finns förevigat i en pampig relief) - i praktiken hela Juda utom Jerusalem - och belägrade Hiskia i hans huvudstad till dess kungen gav sig och erkände Sanherib som sin överherre och betalade tribut.

Den bibliska versionen framställer det som att Hiskia fått nog av Assyriernas härjningar och skickade en fredstrevare: han erkände att han gjort fel som brutit alliansen och erbjöd en stor tribut omfattande allt silver som fanns i templet och i kungapalatsets skattkammare. Han bröt till och med bort förgyllningen från dörrarna och dörrposterna i templet för att betala tributen. Men Assyrierna belägrade ändå Jerusalem. 2:a kungaboken beskriver hur Gud då gjorde ett underverk: Herrens ängel steg ner i den Assyriska hären och slog 185,000 man döda, varpå Sanherib retirerade.

Det är fullt möjligt att den Assyriska armén for illa under belägringen och led förluster på grund av sjukdom, svält och vattenbrist medan Hiskia satt stark bakom sina nya murar, med gott om vatten och förråd. Att 185,000 man skulle ha dött är dock en kraftig överdrift, för så stora arméer kunde Assyrien inte mönstra. I vilket fall behövde Sanherib dra sig tillbaka och Hiskias tribut gav honom en möjlighet att göra det utan att förlora ansiktet - han kunde hävda att han vunnit, samtidigt som också Hiskias propagandamakare kunde framställa den Assyriska reträtten som en storslagen seger. Landet låg dock ödelagt och utplundrat.

En tid därefter blev Hiskia svårt sjuk och låg döende. 2:a kungaboken beskriver att han bad Gud om hjälp och att Gud helade honom och gav honom ytterligare femton år att leva, under vilket välståndet återvände till Juda. 2 Krön förklarar Hiskias sjukdom som ett straff för att han blivit högmodig - men när han ödmjukade sig så utsattes vare sig han eller Jerusalem för Guds vrede så länge Hiskia levde.

Prästkodex
Som tidigare nämnts författades troligen den s.k Prästkodex under Hiskias regering. Det är viktigt att komma ihåg att något sådant som "Moseböckerna" eller "Bibeln" inte existerade på denna tid. Det fanns en rad olika skrifter, dokument och många traditioner. Jahvistens och Elohistens skrifter hade redan redigerats ihop till ett slags "proto-Torah"; men nu skrev de aronitiska prästerna - stärkta av den priviligierade ställning de fått under Hiskias regering - sin egen variant, prästernas Torah.
Där den ihopredigerade Jahvistén-Elohisten (JE) berättar en storslagen historia, levererar prästkodex (P) en ganska torftig berättelse och bjuder istället på många och långa instruktioner och regler.

Prästkodex monopoliserar så gott som fullständigt kontakt och tillträde till Gud till de aronitiska prästerna. I deras bok är det bara de aronitiska prästerna som har tillgång till orakelstenarna Urim och Tummim. Präst-Torah har inga berättelser om drömmar, änglabesök eller talande djur. Där JE har många profeter, är det bara en som Prästkodex kallar profet - och det är översteprästen Aron själv (2 Mos 7:1). De en gång så inflytelserika och mäktiga domarna (som Deborah och Samuel) nämns inte alls i prästskriften. I kontrast till JE slår den fast att det bara är aronitiska präster som är riktiga präster - andra leviter är underställda dem, och får inte utföra offertjänst. I Präst-Torah ges försoning för synder endast genom offer (som frambärs med hjälp av - just det - aronitiska präster), inte genom ånger, botgöring eller genom Guds barmhärtighet. Ord som "nåd", "barmhärtighet" och liknande är överhuvudtaget inte särskilt intressanta för Prästkodex. Dess inställning tycks vara att Gud inrättat ett liturgiskt frälsningsmaskineri - och det är det som gäller, vilket gör nåd och barmhärtighet överflödiga. Följer man reglerna och utför de föreskrivna gudstjänsterna på rätt sätt så går allt bra! Detta gör också prästerna absolut nödvändiga: Guds förlåtelse och välsignelse får man genom dem, inte någon annanstans.

Där JE framställer givandet av De tio budorden som det Gud ger till Mose på Sinai berg, förtäljer Prästkodex något annat. I prästernas bok får Moses på berget istället ta emot detaljerade instruktioner för hur man skall ordna kulten i tabernaklet (som vid Prästkodex författande förvarades i Jerusalems templet), vilka prylar och pinaler (förbundsarken, altaren, ljusstakar, prästkläder m.m.) som ska finnas där och för hur prästvigning och offertjänst ska gå till. Det är först när Moses får gå ner från berget som han får ta emot de två tavlorna som ett förbundstecken. Kulten och prästerna först, budorden sedan!