Immanuelsprofetian

I Matteusevangeliets första kapitel kan vi läsa följande:

Med Jesu Kristi födelse förhöll det sig så: hans mor, Maria, hade blivit trolovad med Josef, men innan de hade börjat leva tillsammans visade det sig att hon var havande genom helig ande.
Hennes man Josef, som var rättfärdig och inte ville dra vanära över henne, tänkte då skilja sig från henne i tysthet.
Men när han hade beslutat sig för det uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en dröm och sade: "Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande.
Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder."
Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas:
Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss).
När Josef vaknade gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.
Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son. Och han gav honom namnet Jesus.

Allt sedan Matteus skrev sitt evangelium om vår frälsare - och gav oss den första av Nya Testamentets två (och värt att notera, mycket olika) födelseberättelser - har Kristna betraktat Jesaja 7:14 som en (uppfylld) profetia om Kristus.

Men är Jes 7:14 en profetia om Kristus?

En del behöver tydligen inte ens ställa sig frågan. Det är ju gudbevars en helig evangelist som skriver som han gör, och då måste det ju vara så som han skriver! Och dessutom har kyrkan, genom den Helige Andes ledning, bekräftat att det är så - så då är det så! Amen!

För min personliga del mötte jag Immanuelsprofetian på det första Bibelstudium jag någonsin tagit del av i ett kristet sammanhang. Det är nu säkert 14-15 år sedan (på den tiden var jag inte kristen) och det hade temat "Jesus i Gamla Testamentet." Jag kommer väl ihåg själva upplägget. Vi fick en lista med gammaltestamentliga texter (vershänvisningar) i vänsterspalten, under rubriken "profetia" och i högerspalten under rubriken "uppfylldes av Jesus" fanns vershänvisningar till nya testamentet.
Jag hade en Bibel med mig och slog naturligtvis upp de olika ställena - och jag minns tydligt hur förvånad jag blev. För prästen som ledde bibelstudiet, tog bara exakt just den textfras som hänvisades till i GT - ignorerande texten före och texten efter - och gjorde sedan hänvisning till NT och förklarade att profetian var uppfylld. Det talades en del mellan deltagarna om hur fantastiskt det var att så många detaljer i Jesu liv var förutspådda så många, många hundra år tidigare.

Efter en stund fasade jag ut och började bläddra i Bibeln. Jag valde på måfå ut en av GT-hänvisningarna och slog upp Jesaja 7:14. Den Bibeln var en 1917-årsbibel och i den stod det i 7:14: "Så skall då Herren själv giva eder ett tecken: Se, den unga kvinnan skall varda havande och föda en son, och hon skall giva honom namnet Immanuel".

Redan där blev jag, vilket väl var rätt naturligt eftersom jag var ateist på den tiden, skeptisk och började ana oråd. Jag läste vad som stod innan, om hur Jesaja förebrådde kung Achas för att han var rädd istället för att lita på Gud, och texten efter om hur hans fiender skulle förgöras och hur sedan hela landet skulle översvämmas av Assyrier.

"Men det här handlar väl inte om Jesus" protesterade jag när vi kom till 7:14 - och så sade jag ungefär så här: "Det står ju ingenting om någon jungfru här och dessutom står det att kungens fiender skall vara borta innan han lärt sig skilja på gott och ont! Vad har det med Jesus att göra?"

Prästen förklarade då att det bara var just Jesaja 7:14 - inte verserna runtomkring - som var en profetia om Jesus, och även om ordalydelsen inte stämde exakt mellan Jesaja och Matteus så återgav Matteus textens "andemening".

Immanuelsprofetian har förföljt mig sedan dess. Under de år jag kämpade hårt för att vara en duktig fundamentalist, först i något slags protestantisk Bibel-thumper-stil och sedan i en mycket högkyrklig Kyrkan-säger-att-det-är-så-här-så-alltså-är-det-så stil, lyckades jag faktiskt för en tid intala mig själv att Jesaja verkligen förutspådde Jesu födelse (Jesu födelse av en jungfru för att vara mer exakt) - men det höll inte. Idag kan jag inte säga annat än följande:

Jesaja 7:14 är inte en profetia om Jesus.

Och förklaringen till att jag, så präst jag är, säger så är faktiskt Jesajas egna ord. Så här lyder kapitel 7 i Jesaja, i sin helhet:

På den tid då Achas, son till Jotam, son till Ussia, var kung över Juda angrep Arams kung Resin Jerusalem tillsammans med Israels kung Pekach, Remaljas son, men de lyckades inte erövra staden. När man vid hovet fick veta att arameerna stod i Efraim skakades kungen och hans folk som när skogens träd skakas av stormen.

Då sade Herren till Jesaja: "Ta med dig din son Shear Jashuv (En rest vänder om) och gå ut och möt Achas vid slutet av kanalen från Övre dammen, på vägen till Valkarfältet, och säg till honom: Se till att du bevarar ditt lugn! Var inte rädd, förlora inte modet inför dessa båda rykande vedpinnar, Resin med arameerna och Remaljas son, hur de än må rasa. Arameerna har gjort upp planer mot dig, tillsammans med efraimiterna och Remaljas son, och sagt att de skall anfalla Juda. De vill sätta skräck i landet, betvinga det och göra Taveals son till kung. Men så säger Herren Gud: Det skall inte lyckas, det skall inte ske. Aram behärskas av Damaskus och Damaskus av Resin. Sextiofem år till, och Efraim blir utplånat som folk. Efraim behärskas av Samaria och Samaria av Remaljas son. Om inte er tro består, skall inte ni bestå."

Vidare sade Herren till Achas: "Begär ett tecken av Herren, din Gud, nerifrån dödsriket eller uppifrån höjden."
Men Achas svarade: "Nej. Jag vill inte sätta Herren på prov."
Då sade Jesaja: "Lyssna nu, Davids ätt! Är det inte nog att ni misstror människors förmåga, skall ni också misstro min Guds förmåga? Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, (Gud med oss). Grädde och honung skall han leva av när han har lärt sig att förkasta det onda och välja det goda. Ty innan pojken har lärt sig att förkasta det onda och välja det goda skall det land vars båda kungar du fasar för lämnas öde. Herren skall låta dig och ditt folk och din faders ätt drabbas av sådana tider som det inte har varit sedan Efraim lösgjorde sig från Juda - kungen av Assyrien."

Den dagen skall Herren locka hit flugorna längst bort vid Egyptens floder och bina i Assyrien. Hela svärmen skall komma och slå ner i bäckraviner och klippskrevor, bland törnen och snår. Den dagen skall Herren med den lejda kniven från andra sidan Eufrat - kungen av Assyrien - raka av håret från huvud och kön, även skägget skär den bort. Den dagen skall var och en hålla en ko och två får. Ändå skall man få så mycket mjölk att man kan leva av grädde. Ja, av grädde och honung skall alla leva som är kvar i landet. Den dagen skall den jord som nu har tusen vinstockar och värderas till tusen siklar silver bli full av tistel och törne. Med pil och båge skall man gå dit, ty landet blir fullt av tistel och törne. De berg där man nu arbetar med hacka skall man hålla sig borta från på grund av tistel och törne. Där skall korna släppas på bete och fåren trampa ner.

Läser man 7:14 i kontext, som den integrerade del av berättelsen den är, inser man - om man inte gjort sig själv dum eller blind - att "Immanuelsprofetian" absolut inte är en förutsägelse om en händelse någon gång i en avlägsen framtid. Kung Achas är rädd, för hans fientliga grannar har samlat en stor här och invaderat hans land. Jesaja uppmanar honom att inte vara rädd, för Gud skall skydda - snart nog kommer fiendernas land ligga öde. "Begär ett tecken" uppmanar profeten, med andra ord: "Be Gud om ett bevis på att det jag säger stämmer." Men det vill inte Achas, för man ska ju inte sätta Gud på prov (vilket väl också är vad Jesus säger till Satan när han frestas i öknen, inte sant?). Då lackar Jesaja ur och säger: "Om du inte vill be om ett tänker Gud ge dig ett i alla fall!" Det ska bli som Gud/Jesaja sagt och tecknet (till Achas och hans rädda folk) är pojken som skall kallas Immanuel. Achas ska inte behöva vänta på att Gud bevisar sina ords giltighet, för den unga kvinnan (i bestämd artikel, alltså syftande på en speciell ung kvinna) är havande. Det sägs inte hur långt gången hennes graviditet är, men hon har redan en bulle i ugnen. Hon skall föda en son. Grabben ska kallas Immanuel (Jesaja är förtjust i symboliska namn). Innan denne pojk blivit så stor att han lärt sig skilja på gott och ont, kommer fienderna (kungarna av Israel och av Aram) att vara krossade. Men inte nog med det - Achas är rädd för fel fiender! En betydligt värre fiende kommer, sänd av Gud (som en straffdom), i form av flugorna från Egypten (dvs egyptierna själva) och bina i Assyrien (dvs assyrierna själva). Kungen av Assyrien kommer förnedra Juda och Davids ätt med sin kniv. Det beskrivs som en våldsam rakning (könshår och skägg ska bort) och landet skall läggas öde - det skall bli fullt av tistlar och törne.

Jesaja har mer att säga om Immanuel i kapitel 8. Där läser vi:

Åter talade Herren till mig och sade: "Detta folk förkastar Siloas vatten, som flyter så stilla, och tappar modet inför Resin och Remaljas son. Därför skall Herren låta Eufrat skölja över dem med sitt väldiga vattenflöde - kungen av Assyrien med hela hans makt. Det skall bli en flod som stiger över alla bräddar och går över alla vallar, den skall välla fram över Juda och svepa fram som en stormflod tills vattnet når upp till halsen. - Hans utbredda vingar skall täcka ditt land i hela dess vidd, Immanu El."

Tänk bort Matteusevangeliet. Läs Jesajas ord. Vissa saker är uppenbara:

Achas måste veta vem den unga kvinnan är! Hur ska han annars kunna veta vem Immanuel är och märka att Guds löfte går i uppfyllelse?

Det är inget "mirakulöst" med Immanuels födsel. Jesaja säger inte ett ord om att den unga kvinnan ska bli havande genom Helig Ande utan någon mans medverkan.

Immanuel är ett tecken på att Pekach och Resin inte skall segra över Achas, men han är också ett tecken på att kungen av Assyrien kommer och att det skall bli ett förbaskat elände - Assyrierna skall likt en översvämning fylla hela landet, tills vattnet når upp till halsen.

När Matteus citerar Jesaja, ignorerar han hela denna kontext. Det är bara de citerade orden just i 7:14 han bryr sig om. Men i och med att han gör så, berövas de ju sin mening - för den framgår ju just i det sammanhang de står hos Jesaja!

Men, invänder nu någon apologet: kan det inte vara så att det finns en "djupare" mening i texten - så att Immanuelsprofetian gick i uppfyllelse två gånger? En gång på Jesajas egen tid, en gång i och med Jesus?

Motfråga: Finns det någonting i profettexten som ens antyder att den skulle ha en sådan dubbelbotten? Nej, det gör det inte. "Dubbelbotten"-försvaret för Matteus skrifttolkning är en efterhandskonstruktion, ett utslag av vad gamla fritänkare brukade referera till som prästalist eller svartrockeri - ett manipulativt och bedrägligt försök att slingra sig undan. Med dubbelbottensargumentet skulle man kunna få vilken text som helst att betyda i stort sett vad som helst.

Säg att någon, låt oss kalla honom Mattias, skulle skriva ett "evangelium" om mitt liv och i denna infoga en historia om hur jag en gång tappade bort mig från en guidegrupp, när jag besökte ett museum, men att ingen märkte det och då gjorde följande anmärkning: "Detta skedde för att det som sagts genom profeten skulle gå uppfyllelse: Ingen lade märke till att Jonatan var borta."

Den som söker i sin Bibel finner snart att detta står i Bibeln, nämligen i första Samuelsboken 14:e kapitlet, 3:e versen. Bibeln förutspådde alltså, flera tusen år innan jag föddes, att jag - Jonatan - skulle försvinna utan att någon lade märke till det!

Jädrar i min lilla låda, vad det inte skulle accepteras som en rimlig skrifttolkning! Oj, vad man skulle få höra: "Men den där texten är ju inte ens en förutsägelse, det är ju en skildring av ett historiskt skeende", "Men det där handlar ju om Sauls son Jonatan, inte om Jonatan-som-är-präst-i-Skogås!", "Så där kan man väl inte rycka en enstaka mening ur sitt sammanhang!", "Det där är ju rent bedrägeri" osv.

Anhängarna av Jonatanismen skulle då förstås hävda att evangelisten Mattias med ledning av den helige Ande upptäckt den "djupare sanningen" i orden i 1 Sam 14:3, och för övrigt har ju Jonatanismens heliga fäder (mina kompisar) bekräftat att vartenda ord i berättelsen är inspirerat av Gud - så därför är det ju ren hädelse att påstå att Mattias begått något som helst misstag!

Det blir absurt och larvigt när det handlar om mig, men på grund av ren auktoritetstro anses Matteus skrifttolkning vara juste och riktig.

Frågan är då: menar jag att Matteus medvetet genomförde ett fromt bedrägeri?

Svaret är nej. Jag tror det var så här (spekulation):

Matteus hade ingen egen personlig kunskap om Jesus - allt han visste, hade han lärt sig av andra. Han var en del av en församling där det dels cirkulerade Jesusord (s.k logion, "Jesus sade, osv"), dels berättelser. Varifrån dessa ursprungligen kom, hade säkerligen ingen någon direkt aning om - men det fanns många. Man hade också (vissa) av Paulus brev och Matteus hade tillgång till Markus evangelium.

I Markus evangelium fanns ingen födelseberättelse, men en sådan fanns i Matteus församling. Det var en helt annan berättelse än den som evangelisten Lukas, senare och i ett annat sammanhang, skrev ner i sin bok. Matteus var troligen judekristen och han skrev sitt evangelium för en judekristen läsekrets och han ville beskriva Jesus som ett slags ny Moses, som en profet likt Moses men mer och som en som kom för att uppfylla Guds lag och löften. Han ville visa att Jesus gav en större och rikare innebörd åt det traditionella Messiasbegreppet (som ju handlade om den Davidiske konungens återkomst). För honom och för hans fromma läsare var det självklart att söka i Gamla Testamentets ärevördiga och heliga skrifter för att finna förebilder och "typberättelser" som kastade ett helighetens förklarande ljus över skeenden i nutiden. Matteus läste inte på något sätt GT objektivt - han hade ingen vetenskaplig utbildning, eller något vetenskapligt sinnelag. Han kunde skriva och skriva väl, och han levde i ett sammanhang där Bibelberättelsen var luften man andades - men rent "tekniskt" visste han troligen mindre om texterna än vad en teologstudent från Uppsala gör efter grundkursen i Gamla Testamentets exegetik.

För Matteus var det otroligt viktigt att finna "Jesus i GT" - det var också något som meningsmotståndarna i det fariseeiska och mer ortodoxt judiska lägret krävde. De avvisade de kristna anspråken på att Jesus skulle vara Messias, en profet större än Moses, och de ville ha bort de kristna ur synagogorna. De ifrågasatte om de kristna alls var judar och stämplade dem som ett slags heretiker. Matteus ville visa att Jesus (och därmed hans efterföljare) var en sann Jude - och det bästa (kanske det ända) sättet att göra det på var att finna ord om Jesus i GT.

Matteus genomförde troligen inte sitt skriftstudium självt, han fick nog god hjälp av andra. När de forskade sig igenom bokrullarna - en grekisk översättning (Septuaginta) dessutom, för Matteus kunde nog inte hebreiska - fann de en ordlik överrenstämmelse mellan Jesaja 7:14 i Septuagintan och den födelseberättelse som var i svang i församlingen och som sade att Jesus inte fötts på vanligt vis; utan av Gud själv - att Gud med hans mor gjort ett större "fruktbarhetsmirakel" än han någonsin gjort med någon av gamla testamentets ofruktsamma kvinnor. Gud själv vävde med sin skapande, livgivande ande ihop Jesus i sin moders liv. Hon hade inte känt någon man innan hon blev gravid. Och i septuagintan stod det inte "Den unga kvinnan" i Jesaja 7:14, utan översättarna hade istället valt ett grekiskt ord som betyder "jungfrun" (i bemärkelsen oskuld). I sin entusiasm över detta fynd, som egentligen inte är så imponerande (alla kvinnor är ju oskulder tills de haft sex, att en "jungfru skall bli havande" betyder inte att hon skall bli mirakulöst havande - bara att hon var oskuld innan hon hade sex och blev gravid), kommenterades så födelseberättelsen i Matteusevangeliet: Allt detta skedde för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas.

För Matteus och hans eventuella medarbetare fungerade det. Det var inte bedrägeri de ägnade sig åt. De kände inte till att en annan författare, Lukas, på annat ställe och en tid senare skulle berätta en annan historia, förvisso en där jungfrufödsel fanns med men där varken Betlehemsstjärnan, de vise männen eller den för Matteus så viktiga flykten till Egypten fanns med. De kände heller inte till att evangelisten Johannes, ännu senare, skulle välja att ignorera födelseberättelsernas sagoaktiga historier. De hade inte något Nya Testamente - de skrev det. Och de visste självfallet inte att resultatet senare skulle kanoniseras som Helig Skrift och förklaras som ofelbart. Matteus betraktade inte Markus evangelium som ofelbart - han rättade en del av Markus dåliga grekiska, gjorde tillägg, drog ifrån småsaker och redigerade materialet på ett annat sätt.

Matteus skrev inte för att lura och bedra, men han skrev utan krav på objektivitet, utan att ta hänsyn till Jesajatextens sammanhang - och han skrev som en apologet; jag anar (helt subjektivt) ett desperat famlande efter halmstrån i hans sätt att åberopa GT-texter som profetior om Jesus. Det finns fler än "Immanuelsprofetian" nämligen - och de skall jag ägna en senare bloggpost åt.