Egyptens plågor: Elohisten vs. Prästkodex

Ovan: "The Plagues" från "Prince of Egypt"

Ännu ett exempel på hur det blir när man efter fyrkällshypotesen separerar förenade Bibeltexter från varandra. Berättelsen om plågorna Gud sänder över Egypten, ser lite olika ut hos Elohisten och Prästkodex.


Elohisten:

Herren sade till Mose: "Farao är omedgörlig, han vägrar att släppa folket.
Gå till honom tidigt på morgonen, när han går ner till floden. Ta med dig staven som förvandlades till en orm och ställ dig och vänta på honom vid flodstranden. Säg till honom: Herren, hebreernas Gud, sände mig för att befalla dig att släppa hans folk, så att de kan frambära offer åt honom i öknen. Men hittills har du inte velat lyssna. Nu säger Herren: Detta skall visa dig att jag är Herren. Med staven i min hand skall jag slå på Nilens vatten, och det skall förvandlas till blod. Fiskarna i Nilen skall dö, och floden skall stinka så att egypterna inte kan dricka dess vatten."

[Moses] lyfte sin stav och slog på Nilens vatten i närvaro av farao och hans hovmän, och allt vatten i floden förvandlades till blod. Fiskarna dog och floden stank, så att egypterna inte kunde dricka vattnet därifrån. Det var blod överallt i Egypten.

[Farao] lämnade dem och återvände hem; inte heller nu lät han sig påverkas. Alla egypter grävde efter dricksvatten runt omkring Nilen, eftersom flodvattnet inte gick att dricka.

När sju dagar hade gått sedan Herren slagit på floden sade han till Mose: "Gå till farao och säg: Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig.Om du vägrar att släppa folket skall jag låta hela ditt land hemsökas av grodor. Floden skall vimla av grodor; de skall komma upp på land och in i ditt hus och i ditt sovrum och i din säng och i husen hos dina hovmän och ditt folk och i dina bakugnar och baktråg. Grodorna skall kräla på dig själv och på ditt folk och på alla dina hovmän."

[Gud] lät det komma grodor över hela Egypten. Farao kallade till sig Mose och Aron och sade: "Be till Herren att han befriar mig och mitt folk från grodorna. Då skall jag släppa folket så att de kan offra till Herren."
Mose svarade: "Det står i din makt att bestämma en tid då jag skall be för dig och dina hovmän och ditt folk, så att grodorna drivs bort från dig och dina hus och bara blir kvar i Nilen."
"I morgon", sade farao. Mose svarade: "Det skall bli som du vill, för att du skall inse att ingen är som Herren, vår Gud: grodorna skall försvinna från dig och dina hus, dina hovmän och ditt folk och bara bli kvar i Nilen."

Mose och Aron lämnade farao, och Mose anropade Herren om hjälp mot grodplågan som han hade låtit drabba farao. Herren gjorde som Mose bad honom: grodorna dog och försvann från hus och gårdar och fält. Man samlade dem i stora högar, och de fyllde landet med sin stank. Men när farao såg att hemsökelsen var över förhärdade han sig.

Herren sade till Mose: Gå i morgon bitti till farao när han är på väg ner till floden och säg: Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. Om du inte släpper mitt folk skall jag släppa lös flugsvärmar över dig och dina hovmän och ditt folk och dina hus, så att husen i Egypten fylls av flugsvärmar och marken de står på blir täckt av dem. Men jag skall göra undantag för Goshen, det område där mitt folk bor. Dit skall inte flugorna komma. Då skall du inse att jag, Herren, är här i landet. Jag skall göra skillnad på mitt folk och ditt folk. I morgon skall detta tecken ske."

Och Herren gjorde så: väldiga flugsvärmar trängde in i faraos hus och i hans hovmäns hus, och hela Egypten hemsöktes av flugorna. Då kallade farao till sig Mose och Aron och sade: "Gå, och offra till er gud här i landet!"
"Det är omöjligt", svarade Mose, "vårt offer till Herren, vår Gud, skulle väcka egypternas avsky. Om vi mitt för ögonen på dem förrättar ett offer som de finner avskyvärt kommer de säkert att stena oss. Tre dagsmarscher ut i öknen vill vi gå för att offra åt Herren, vår Gud, så som han befaller oss."
"Jag skall låta er gå", sade farao, "så att ni kan offra i öknen åt Herren, er gud, men gå inte för långt bort. Be för mig!"
Mose svarade: "Så snart jag har kommit ut härifrån skall jag be till Herren, och i morgon skall flugsvärmarna försvinna från dig och dina hovmän och ditt folk. Men lura oss inte en gång till, utan låt folket gå och offra åt Herren."

Så lämnade Mose farao och bad till Herren. Och Herren gjorde som Mose sade: han drev bort flugsvärmarna från farao och hans hovmän och hans folk, inte en enda fluga blev kvar. Men farao förhärdade sig också den gången och släppte inte folket.

Herren sade till Mose: "Gå till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. Om du vägrar och fortsätter att hålla dem kvar skall Herren låta en svår pest drabba din boskap på fälten: hästar, åsnor, kameler, kor och får.
Men Herren skall göra skillnad på Israels boskap och Egyptens; inget av israeliternas djur skall dö."

Nästa dag gjorde Herren som han hade sagt: all boskap dog för egypterna, men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. När farao hörde efter fick han veta att inte ett enda av israeliternas djur hade dött. Men farao var omedgörlig och släppte inte folket.

Herren sade till Mose: "Gå i morgon bitti till farao och säg: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. Denna gång skall jag låta mina plågor drabba dig själv och dina hovmän och ditt folk, och då skall du inse att ingen på jorden är som jag. Jag kunde redan nu ha lyft min hand och slagit dig och ditt folk med pest, och du hade blivit utplånad från jorden. Men jag har skonat dig för att visa dig min makt och för att mitt namn skall bli känt över hela jorden. Om du fortsätter att hindra mitt folk och inte släpper dem, skall jag i morgon sända en hagelstorm, värre än någon som drabbat Egypten från den dag det grundades till denna dag. Låt därför ta in din boskap och allt vad du har ute på fälten. Alla som är kvar utomhus och inte har kommit under tak, både människor och djur, skall träffas av haglet och dö."

De av faraos män som tog Herrens ord på allvar förde sina slavar och sin boskap i säkerhet inomhus. Men de som inte brydde sig om vad Herren hade sagt lät slavar och boskap bli kvar ute på fälten. Då sade Herren till Mose: "Lyft handen mot skyn, så skall haglet falla över hela landet, på människor och djur och allt som växer i Egypten."
Och Mose lyfte sin stav mot skyn, och Herren sände åska och hagel, och blixtar slog ner i marken. Så lät Herren hagel regna över Egypten. Det haglade, och blixtar flammade mitt i hagelskurarna - ett så våldsamt oväder hade inte drabbat Egypten så länge människor funnits där. Överallt i landet slog haglet ner allt som fanns utomhus, både människor och djur; det slog ner alla växter ute på fälten och förstörde alla träd. Men i Goshen, där israeliterna bodde, kom det inte något hagel.

Farao kallade till sig Mose och Aron och sade till dem: "Den här gången erkänner jag min skuld. Det är Herren som har rätt, och jag och mitt folk har orätt. Be för oss till Herren; nu har vi fått nog av hans åska och hagel. Jag låter er gå. Ni behöver inte bli kvar här längre."
Mose svarade: "När jag kommer ut ur staden skall jag lyfta mina händer i bön till Herren. Åskan skall tystna och haglet sluta. Då skall du inse att jorden tillhör Herren. Jag vet att du och dina hovmän ännu inte fruktar Herren Gud."

Det var lin och korn som slogs ner, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i knopp, men vetet och emmern, som mognar senare, blev inte förstörda. Mose lämnade farao och gick ut ur staden och lyfte sina händer i bön till Herren. Då slutade det att åska och hagla, och hällregnet upphörde. Men när farao såg att regnet och haglet och åskan var över framhärdade han i sin synd och gjorde sig hård, både han och hans hovmän.

Herren sade till Mose: "Gå till farao. Jag har själv förhärdat honom och hans män för att jag skall kunna göra dessa tecken mitt ibland dem och för att du skall kunna berätta för dina barn och barnbarn hur jag for fram med egypterna och hur jag gjorde mina tecken bland dem. Så skall ni inse att jag är Herren."

Mose och Aron gick till farao och sade: "Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge skall du vägra att böja dig för mig? Släpp mitt folk, så att de kan frambära offer åt mig. Om du vägrar att släppa mitt folk skall jag i morgon sända gräshoppor över ditt land. De skall täcka marken så att man inte kan se den. De skall äta upp det allra sista av det som är kvar efter haglet. De skall gnaga rent vartenda träd som växer på era marker. Husen skall fyllas av dem: dina egna hus och dina hovmäns och alla andra egypters hus. Något sådant har varken dina fäder eller dina förfäder skådat från den dag de blev bofasta till denna dag." Så vände han sig om och lämnade farao.

Faraos hovmän sade till honom: "Hur länge skall den mannen få dra olycka över oss? Släpp i väg dem, så att de kan offra åt Herren, sin gud! Har du ännu inte förstått att Egypten går mot sin undergång?"
Då fördes Mose och Aron åter in till farao. Han sade till dem: "Gå, och frambär offer åt Herren, er gud. Men vilka är det som skall gå?"
"Vi går både unga och gamla", svarade Mose, "vi går med våra söner och våra döttrar, med våra får och våra kor, eftersom vi skall fira en högtid till Herrens ära."
Farao sade: "Ja, nog skulle Herren vara er nådig om jag lät er gå med kvinnor och barn - där ser man att ni har onda avsikter. Nej, ni män får ge er i väg ensamma för att frambära offer åt Herren. Det är ju det ni har bett om." Och så jagade man bort dem från faraos hov.
Då sade Herren till Mose: "Sträck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över landet och äter upp allt som växer där, allt som haglet har lämnat kvar."

Mose sträckte ut sin stav över Egypten, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten, och när det blev morgon hade östanvinden fört med sig gräshopporna. De kom över hela Egypten och slog ner överallt. Så många gräshoppor har aldrig skådats och kommer aldrig att skådas. De täckte marken så att den blev alldeles svart, och de åt upp allt som växte i landet och all frukt på träden som haglet hade lämnat kvar; inget grönt fanns kvar på träden eller på marken i hela Egypten.

Då skyndade sig farao att skicka efter Mose och Aron. Han sade till dem: "Jag har förbrutit mig mot Herren, er gud, och mot er. Förlåt mig nu denna enda gång vad jag har gjort, och be till Herren, er gud, att han befriar mig från denna dödliga plåga."

Mose lämnade farao och bad till Herren. Då lät Herren vinden slå om till en hård västan som förde med sig gräshopporna och sopade ut dem i Sävhavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar någonstans i hela Egypten.

Herren sade till Mose: "Lyft handen mot skyn, så skall ett mörker komma över Egypten, ett mörker så tätt att man kan ta på det."
Mose lyfte sin hand mot skyn, och ett djupt mörker låg över hela Egypten i tre dagar. Människorna kunde inte se varandra eller gå någonstans på tre dagar. Men överallt där israeliterna bodde var det ljust.
Då kallade farao på Mose och sade: "Gå, och frambär offer åt Herren! Ni behöver bara lämna kvar era får och era kor - kvinnorna och barnen får gå med er."
Men Mose svarade: "Tänker kanske du förse oss med slaktoffer och brännoffer så att vi kan offra åt Herren, vår Gud? Nej, vår boskap måste också gå med oss - inte en klöv får bli kvar! Det är av boskapen vi skall offra åt Herren, vår Gud, och vad vi skall offra åt Herren vet vi inte själva förrän vi kommer fram."
Farao sade till Mose: "Gå din väg, och se till att du aldrig mer kommer inför mina ögon! Om du gör det skall du dö."
"Du har rätt", svarade Mose, "jag skall aldrig mer komma inför dina ögon!"

Herren sade till Mose: "Ännu en plåga skall jag låta drabba farao och Egypten, och sedan skall han släppa er härifrån - ja, inte bara släppa er utan jaga bort er allesammans. Säg nu till folket att alla, både män och kvinnor, skall be sina grannar om föremål av silver och guld." Och Herren gjorde egypterna välvilligt stämda mot hans folk, och Mose betraktades som en stor man i Egypten, både av faraos hovmän och av folket.

Mose sade till farao: "Så säger Herren: Vid midnatt skall jag gå fram genom Egypten, och allt förstfött i Egypten skall dö, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. I hela Egypten skall höjas ett sådant klagoskri att dess like aldrig har hörts och aldrig kommer att höras. Men mot israeliterna skall inte ens en hund morra, varken mot människor eller boskap. Då skall ni inse att Herren gör skillnad på Egypten och Israel. Då skall alla dina hovmän här söka upp mig och falla ner för mig och bönfalla mig att lämna er och ta med mig hela mitt folk. Sedan skall jag dra bort." Och fylld av vrede gick han därifrån.

Mose kallade samman alla de äldste i Israel och sade: "Gå och hämta var sitt lamm åt era familjer och slakta det som påskoffer. Tag sedan en knippa isop och doppa den i skålen med blodet och stryk lite av blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna. Ingen av er får gå ut genom dörren i sitt hus innan det blir morgon. Herren skall gå fram genom landet och hemsöka egypterna. Men när han ser blodet på tvärbjälken och de båda dörrposterna skall han gå förbi dörren och inte låta Förgöraren gå in i era hus för att döda er. Dessa regler skall gälla för er och era barn i all framtid. När ni kommer till det land som Herren har lovat att skänka er skall ni hålla fast vid detta bruk. Och när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem." Då föll folket ner och tillbad.

Vid midnatt dräpte Herren alla förstfödda i Egypten, den förstfödde sonen till farao på tronen lika väl som den förstfödde sonen till fången i fängelsehålan, och även allt förstfött bland boskapen. Den natten steg farao upp, han och hans hovmän och alla andra egypter. Det hördes ett klagoskri i Egypten, ty det fanns inget hus där inte någon var död.

Farao kallade under natten till sig Mose och Aron och sade: "Gå er väg, lämna mitt land, både ni själva och de andra israeliterna. Gå, och frambär offer åt Herren som ni har bett att få göra! Ta med både era får och era kor så som ni har begärt! Gå, och be om välsignelse också för mig!"

Egypterna drev på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. De tänkte att de annars skulle dö allesammans. Så tog israeliterna degen, innan man hunnit syra den, svepte sina mantlar om baktrågen och bar dem på axeln. De hade gjort som Mose sade: de hade bett egypterna om föremål av silver och guld och om kläder. Och Herren hade gjort egypterna välvilligt stämda mot israeliterna, så att de gav dem vad de begärde. På det sättet tog de byte av egypterna.

Israeliterna [var] ungefär 600 000 män till fots, förutom kvinnor och barn. En mängd löst folk gick med dem, och därtill väldiga hjordar av får och kor. Av degen som de hade med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. De hade inte hunnit syra degen, eftersom de drevs ut ur landet så hastigt att de inte kunde vänta, och inte heller hann de göra i ordning någon proviant. Och samma dag förde Herren dem ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.


Prästkodex

Herren svarade: "Nu gör jag dig till en gud för farao, och din bror Aron skall bli din profet. Du skall säga honom allt vad jag befaller dig, och din bror Aron skall säga det till farao, och då skall farao låta israeliterna lämna hans land. Jag skall göra farao hård och omedgörlig, så att han inte lyssnar på er, hur många tecken och under jag än gör i Egypten. Jag skall bära hand på Egypten och föra mina härar, mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten under väldiga straffdomar. När jag lyfter min hand mot Egypten och för Israel ut därifrån, då skall egypterna inse att jag är Herren."
Mose och Aron gjorde så, de gjorde som Herren hade befallt.

Mose var 80 år gammal och Aron 83 år när de talade med farao.

Herren sade till Mose och Aron:"Om farao begär något tecken av er skall du säga till Aron att ta sin stav och kasta den framför farao. Då skall den förvandlas till en väldig orm."

Mose och Aron gick till farao och gjorde som Herren hade befallt: Aron kastade sin stav framför farao och hans hovmän, och den förvandlades till en orm.Då kallade farao i sin tur på visa män och trollkarlar, och med sin svartkonst gjorde dessa egyptiska siarpräster samma sak: var och en kastade sin stav, och stavarna blev till ormar. Men deras stavar uppslukades av Arons stav. Ändå var farao obeveklig och vägrade att lyssna till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt.

Herren sade till Mose: "Säg till Aron att ta sin stav och sträcka ut den över Egyptens vatten, dess floder, kanaler och dammar, alla dess vattensamlingar, så att de förvandlas till blod. Det kommer att vara blod överallt i Egypten, till och med i träkärl och stenkrukor."

Mose och Aron gjorde som Herren hade befallt men de egyptiska siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst, och farao var obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt.

Och Herren sade till Mose: "Säg till Aron att sträcka ut sin hand och sin stav över floder och kanaler och dammar, så att hela Egypten fylls av grodor."
Aron sträckte ut sin hand över vattnen i Egypten, och det kom upp grodor som översvämmade landet. Men siarprästerna åstadkom samma sak genom sin svartkonst.

Herren sade till Mose: "Säg till Aron att sträcka ut sin stav och slå på marken, så skall stoftet förvandlas till myggor i hela Egypten."
De gjorde så: Aron sträckte ut handen och slog med staven på marken, och stoftet blev till myggor, som angrep människor och boskap; allt stoft på marken i hela Egypten blev till myggor.
När siarprästerna på samma sätt försökte frambringa myggor med sin svartkonst, lyckades de inte. Men myggorna var överallt, på människor och boskap.
"Detta är Guds finger", sade siarprästerna till farao. Men farao var obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt.

Herren sade till Mose och Aron: "Ni skall ta händerna fulla med sot från en smältugn, och Mose skall kasta upp det i luften mitt framför farao. Sotet skall falla som damm över hela Egypten och variga bölder skall slå upp på människor och boskap i hela landet."
Då tog de sot från smältugnen och gick till farao, och Mose kastade upp sotet i luften och variga bölder slog upp på människor och boskap.
Siarprästerna kunde inte stiga fram inför Mose, eftersom de hade drabbats av bölder liksom alla andra egypter.
Men Herren gjorde farao hård och obeveklig: han lyssnade inte till Mose och Aron, alldeles som Herren hade sagt till Mose.

Herren sade till Mose och Aron i Egypten: "Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. Ni får inte äta något av köttet rått eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och innanmäte. Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom - jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten. Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den. I sju dagar skall ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen skall ni skaffa bort all surdeg ur era hus, ty var och en som äter något syrat bröd från den första till den sjunde dagen skall utstötas ur Israel. Den första dagen skall ni hålla en helig sammankomst, liksom också den sjunde dagen. Inget arbete får utföras under de dagarna, utom det som är nödvändigt för att alla skall få äta; endast detta får göras.
Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden till kvällen den tjugoförsta dagen skall ni äta osyrat bröd. Under sju dagar får ingen surdeg finnas i era hus, ty var och en som äter syrat bröd skall utstötas ur Israels menighet, vare sig han är invandrare eller infödd. Syrat bröd skall ni inte äta; var ni än bor skall ni äta osyrat bröd." Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Just denna dag, då 430 år hade gått, drog alla Herrens härar ut ur Egypten. Det var den natt då Herren vakade för att föra dem ut ur Egypten. Den natten är Herrens, den natten skall alla israeliter vaka, släkte efter släkte. Herren sade till Mose och Aron: "Detta är stadgan för påskoffret: Ingen utlänning skall äta av det, men en slav som har köpts för pengar får äta av det, om han först har blivit omskuren. Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta av det. Allt skall ätas i ett och samma hus; inget av köttet får föras ut ur huset och inget ben får krossas. Hela Israels menighet skall göra så. Om någon invandrare som bor hos dig vill fira påsk till Herrens ära måste alla manliga medlemmar av hans familj omskäras. Sedan kan han delta i högtiden, och då skall han räknas som en infödd. Men ingen oomskuren får äta av påskoffret. Samma lag skall gälla för den infödde och för invandraren."
Och alla israeliterna gjorde så; de gjorde allt vad Herren hade befallt Mose och Aron,