lördag, januari 19, 2008

Den lidande tjänaren

Det går väl ändå inte att förneka att Jesaja profeterade om Jesus, när han talade om Herrens lidande tjänare?

Jesajatexten (nota bene: Deutero-Jesaja, som skrev på 500-talet, inte den tidigare Jesaja) om denne tjänare börjar i kap 52, 13:e versen och sträcker sig till 53:12.

Min tjänare skall ha framgång,
han skall bli upphöjd, mäktig och ärad.

Många förfärades över honom,
så vanställt var hans yttre,
så föga mänskligt hans utseende.

Men nu får han många folk att häpna,
och kungar förstummas inför honom,
ty de ser något de aldrig hört talas om,
bevittnar något de aldrig anat.

Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.

Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.

När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.

Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Notera att större delen av texten uttrycker sig i preterium/imperfekt (förfluten tid) - vid ett par ställen i presens och vid några tillfällen i futurum. Snarare än att vara en förutsägelse om en tjänare som skall komma i framtiden (hundratals år senare), drabbas av elände och till slut upphöjas, är det en beskrivning om en tjänare som redan har kommit, som redan har drabbats av elände men som av Gud skall belönas (detta är det profetiska) för sitt tålmodiga lidande och sin fromhet. Någon anledning att avfärda det dominerande förflutna tidsperspektivet (och upphöja det futuristiska såsom tolkningsmall) finns inte, annat än om man redan bestämt sig för att texten är en förutsägelse om en tjänare som skall komma.

Texten står heller inte ett vacuum. Läser man den i sitt sammanhang av Jesajas övriga text som omger de verser som handlar om den lidande tjänaren, är det heller inte särskilt svårt att förstå vem tjänaren är.

I uppföljande post (Tjänaren) finner du ett antal verser från kapitel 49 och framåt. Fetstilen där är mina markeringar.

I de här olika kapitlen använder Deutero-Jesaja ett antal olika berättarperspektiv, bilder, symboler och språkliga tekniker - men det grundläggande temat är hela tiden det samma. Den judiska nationen var krossad, dess heliga stad Jerusalem slagen i ruiner, Guds eget tempel nedbränt och plundrat - folkets ledare bortförda i exil och Guds löften om att en kung av Davids ätt alltid skulle sitta på Judas tron hade brutits av Babylons militära makt. Jesajas sätt att förklara katastrofen och göra den begriplig, är genom att hänvisa till folkets synd - Gud straffade folket för dess gemensamma synder. Profeten adresserar folket som helhet men i synnerhet de "oskyldiga", dvs de som inte begått synder utan troget hållit sig till Gud ("de som strävar efter rättfärdighet", Jes 51:1) - det är de, de oskyldigas skara, "den heliga minoriteten" som är den lidande tjänaren. Han ger dem trösteord. Deras lidande har inte varit förgäves och Guds lön skall bli riklig; de skall återvända till landet - de förskingrade skall återsamlas - och fastän de är få skall de bli grunden till ett nytt Israel som skall bli talrikt och blomstra.

Läser man "Den lidande tjänaren" i sin kontext inser man att tjänaren inte är en enskild person, utan ett kollektiv inom Israel-i-exilen, den heliga resten - som genom sin trohet sonar hela folkets synd och som är Guds frö för att odla fram en ny stark nation. Den kan inte sägas vara en specifik, förutsägande profetia om Jesus enskilda person.

Med detta sagt, vill jag dock också säga följande: ifall man väljer att inte se på profetior som övernaturligt ingivna budskap med framtidsinformation, utan betraktar dem mer som "teologisk poesi" som samlar profetens erfarenheter, upplevelser och tankar, som uttrycker drömmar och hopp och livstolkande mönster - då kan man mycket väl säga att Jesus är den lidande tjänare. Överensstämmelserna mellan Jesu liv och lidande kan dock inte användas som "bevis" för att någonting.

Jesus själv väljer att hellre leva ut sitt liv efter den lidande tjänarens förebild än att uppfylla de förväntningar som hans samtid hade på en potentiell Messias. Jesus var ingen ny David. Folk förväntade sig inte en "lidande Messias" utan en krigisk, segerrik Messias - att Jesus inte tar chansen och utropar sig till kung och startar ett "jihad" mot de otrogna tycker jag är en tydlig indikation på att han vill säga att den Messias folket väntar på inte är något att hoppas på! Det kommer ingen "stark man" som skall ställa allt tillrätta, det kommer ingen ny och bättre David...

Intressant nog tycks Jesaja inte heller ha några större förhoppningar om en ny David. Istället skriver han över Guds löfte till David på folket (han "demokratiserar" det):

Jes 55:3-5 (mina fetstilsmarkeringar)

Kom till mig och hör noga på,
lyssna, så får ni liv.
Jag sluter ett evigt förbund med er,
den nåd jag visat David skall bestå.

Honom gjorde jag till ett vittne för folken,
till furste och härskare över dem.

Du skall kalla på folkslag du inte känner,
folkslag som inte känner dig skyndar till
för Herrens, din Guds, skull,
Israels Helige, som skänkt dig härlighet.

2 kommentarer:

Falstaff sa...

Med detta sagt, vill jag dock också säga följande: ifall man väljer att inte se på profetior som övernaturligt ingivna budskap med framtidsinformation, utan betraktar dem mer som "teologisk poesi" som samlar profetens erfarenheter, upplevelser och tankar, som uttrycker drömmar och hopp och livstolkande mönster - då kan man mycket väl säga att Jesus är den lidande tjänare. Överensstämmelserna mellan Jesu liv och lidande kan dock inte användas som "bevis" för att någonting.

Nu börjar vi komma någon vart. Om jag ska vara ärlig hade jag nästan börjat undra om ditt intresse för profetiorna inte antagit osunda proportioner. Liksom övertro på profetiorna som utsagor om framtiden är osund, kan kanske ett alltför kategoriskt avfärdande av denna aspekt också vara det.

Men vad vi måste komma ihåg är att det sant profetiska inte ligger i uttrycket eller i genren, utan i tolkningen.

Immanuelsprofetian var givetvis inte en förutsägelse om Jesus när den skrevs: såtillvida har du helt rätt. Genom tolkningstraditionen blev den dock en profetia om Guds Messias och hoppet om Israels räddning, och en fullständigt naturlig text att anknyta till för kyrkan. Inte minst - vilket Matteus citat tyder på - tycks formuleringen om den unga kvinnan som var/är/blir havande ha lämpat sig att användas på Jesus. (Detta tyder i sin tur på att jungfrufödelsemotivet var en given del av traditionen redan när Matteus skrev - men det är ju en annan historia.)

Men det verkligt profetiska ligger i den kristna omtolkningen av Immanuelsnamnet. För de kristna är Immanuel inte längre bara ett ärenamn för att visa att den utvalde verkligen är utvald av Gud, utan det visar på vem Guds Messias verkligen är; Gud med oss.

Denna tolkning förtar för övrigt inte alls den ursprungliga meningen med orden - den kvarstår hela tiden, vilket gör det hela så mycket intressantare och mer mångbottnat.

Fader Jonatan sa...

Hej Falstaff!

Jag är inte ute efter att "avfärda" konceptet profetior eller allt tal om det - jag vill problematisera det, så att man sedan kan diskutera vad det i grund och botten handlar om och hur man bör använda det.

Väldigt många kristna inom vitt skilda fromhetstraditioner använder profetior som bevisföring ("Jesus är Messias, för han minsann red in i Jerusalem på en åsna, precis som det står i Sakarja att kungen ska göra" osv) och GT:s profeter reduceras till att vara hjälpgubbar åt den kristna förkunnelsen.

Jag avfärdar helt perspektivet på profetior som "gudomligt ingiven förhandsinformation om framtiden" - därför att det inte håller. Jesus dog inte på korset för att Jesaja förutspått att Den Lidande Tjänaren skulle dö. Det är mer "profetisk uppfyllelse" i stil med - ursäkta om det blir banalt nu - med skämtet om den svenske mannens relation till jultomten:

Först tror han på tomten.
Sedan tror han inte på tomten.
Sedan är han tomten.

Precis som vi kan kalla Jesus för den lidande tjänaren, trots att Jesajas lidande tjänare är Israels folk, kan vi också kalla Jesus för Immanuel.
Jag ska ta och försöka skriva något om detta.

Tack för dina synpunkter!

Mvh /Jonatan