Det här med mirakel är ett knepigt kapitel. Bibeln är fylld av märkliga händelser som tycks trotsa naturlagarna, direkta ingripanden från Gud eller underverk som utförs med hans kraft av diverse heliga personer. Jesus framstår ju i NT som en stor undergörare och genom kyrkans långa historier har mirakler varit en självklar del av den kristna tron. För majoriteten av dagens kristna är mirakler fortfarande en självklar del av tron: man tror på de bibliska miraklen i en mycket bokstavlig mening, likaså på helgonens underverk och man menar att under fortfarande sker.
Jag är en avvikare. Jag tror inte på mirakler. Jag har försökt göra det och lyckades en tid övertala mig själv om att jag ”i princip” trodde på mirakel, sedan försökte jag hålla dörren öppen - men det går liksom bara inte... Och det finns många orsaker till det.
Att vetenskapligt undersöka de bibliska miraklen är svårt eftersom det enda material som vi har att arbeta med är skriftliga påståenden om att Gud själv, Elia, Jesus eller någon annan gjort dem. Vi kan inte undersöka anspråken likt kriminaltekniker som värderar bevis på en brottsplats, vi kan inte granska vittnena och korsförhöra dem, etc. Apologeter brukar vara snara att påpeka det. ”Hur vet DU att Jesus inte gick på vattnet? Var DU där?” Å andra sidan, är inte de bibliska historierna några ”bevis” för mirakler heller – de är inte objektiva rapporter, de är inte nedtecknade på plats av opartiska granskare och i många fall är historierna nedskrivna i en tid som är väldigt långt ifrån den då miraklet ska ha ägt rum.
För den kristne som ser Bibeln som en absolut, ofelbar auktoritet är det kanske tillräckligt att en sak står i Bibeln (”Så står det! Så är det!”) –men jag kräver lite mer. Problemet är att Bibeln inte ger mer.
Det Bibliska utsagorna måste därför värderas i ljuset från världen utanför Bibelns pärmar. Och där kan man konstatera att mirakler förekommer även i andra religioner än kristendomen och även där ses de som bevis för att den egna tron är den rätta – eller åtminstone att de egna religionsstiftarna, heliga typerna, prästerna eller trollkarlarna är de mäktigaste. Normalt sett tror inte kristna på andra religioners mirakelanspråk, eller så ignorerar man dem fullständigt eller avfärdar dem som djävulens bländverk.
Jag tror inte för en sekund att Muhammed ”klöv månen med sitt finger”, ett muslimskt mirakel som finns i hadith. Jag tror heller inte att Boddiharma seglade över en flod på ett vassrör eller persiska trollkarlar kunde frammana demoner eller att vodoo verkligen fungerar. Det är få kristna som gör det. När det gäller andra religioner ser man gärna deras påstådda mirakel som utslag av vidskepelse, övertro, primitivt magiskt tänkande, hysteri, minnesfel, bluff, båg, ljug eller tricks. Men man vänder inte samma kritiska öga mot de egna påstådda miraklen.
Att jag inte tror på mirakler, beror nog till största del på att jag läst, hört och sett alltför många mirakelhistorier smulas sönder av kritiska granskare. När källkritik, vetenskaplig metod och – faktiskt – sunt förnuft används för att utvärdera påstådda mirakel kan dessa nästan undantagslöst avfärdas som varande icke-mirakel. De har tolkats som mirakel och presenterats som sådana men vid kritisk granskning är det antingen inbillning, missförstånd, hysteri, mytomani eller rent och skärt bluffmakeri med i bilden. Sedan finns det en hel del påstådda mirakel där det är svårt att ge ett vetenskapligt utlåtande – och det beror då vanligen på att granskarna inte får tillgång till något material att arbeta med: man kanske får höra vittnesmål men man får inte prata med vittnena själva, man får foton på gråtande ikoner men får inte granska ikonerna själva (åh, nej – heliga föremål!), man får se kryckorna som någon helbrägdagjord ska ha slängt – men man får inte granska patientjournaler osv, osv. I sådana fall motbevisas inte mirakel – men de bevisas inte heller. Sedan finns det onekligen ett stort antal fall, inte minst i fråga om medicinska mirakler, när folk mycket oväntat blivit friska från någon läskig och diagnosticerat dödlig sjukdom.
Men jag kan inte påstå att jag blir särskilt imponerad. Man kan nämligen förmoda att en hel del personer blivit feldiagnosticerade, missförstått läkarna, fått sina papper ihopblandade med andras osv. Bortser man från dem, så finns det faktiskt också en hel del elakartade sjukdomar som spontant kan gå tillbaka (ibland kommer de tillbaka sju resor värre efter en tid, men då kan en mirakelhistoria mycket väl ha hunnit etableras redan) och en del människor TROR att de blivit helade – fastän de inte blivit det, men när de omsider dör (av den sjukdom/krämpa som ju Jesus helade) så är det ingen som uppmärksammar det. Osv, osv.
Medicinska mirakel tycks dessutom vara begränsade till vissa typer av sjukdomar. När hörde man sist om en gravt missbildad individ som plötsligt blev ”helad”? När fick Gud en avklippt arm att växa ut sist? När helade Gud en svårt sönderbråkad hjärna sist, etc, etc. Aldrig, vad jag vet. Ändå borde man kunna förvänta sig sådana ting, givet premissen att Gud är allsmäktig och kan göra vad han vill, bara man ber om det. Om Guds mirakulösa helanden begränsas till sådana sjukdomar som är notoriskt svårdiagnosticerade, spontant kan gå tillbaka eller har en stark psykosomatisk koppling så är de faktiskt inte särskilt… Mirakulösa.
De flesta mirakelhistorier från medeltiden och antiken är väldigt lika sina moderna motsvarigheter och jag ser inget skäl till att tro att dessa historier skulle vara mer trovärdiga än de moderna.
Jag ska återkomma om de Bibliska miraklen i en senare post.
Tills vidare länkar jag till två tidigare poster som berör ämnet:
San Gennaros blod - en mirakelgörande relik?
Fake Healers - en bedräglig helbrägdagörare.
torsdag, maj 03, 2007
Varför jag inte tror på mirakler
Upplagd av Jonatan kl. 20:31
Etiketter: Kristendom
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
26 kommentarer:
Med all respekt... räknar du in Uppståndelsen bland dessa icke-sanna mirakler också?
Uppståndelsen som "liket-gick-ut-ur-graven" betraktar jag som en legendbildning, ja - det är ett sådant mirakel jag inte tror på. Uppståndelse i en mer Paulinska bemärkelse - tror jag på. Ser inte det som samma sak. Jag kommer att återkomma ifråga om uppståndelsen framöver. Ska ha en studiecirkel i ämnet och tänkte då passa på att skriva en artikel eller två...
Mvh
Tror också att många, många mirakler är fake, men inte alla.
om du inte alls tror på mirakel, utan endast naturlagar och världens gång: Ber du till Gud?
Varför gör du det?
Allt sker ju ändå som det sker, oavsett vad du ber om;
Gud ingriper i sådana fall inte i ditt liv, det vore ju ett mirakel (om Gud upphävde naturlagar och t ex grep in i människors förstånd)?
Självklart är jag GLAD om du ber (vilket präster i regel gör), men önskar att du tänker på mina frågor.
Ex. "Vårt dagliga bröd, giv oss idag"
Tror du att man lättare får sin mat om man ber? Och om detta går emot en naturlag, varför då be om det?
Hur som helst: bra inlägg
Hej Z!
Ja, jag ber till Gud - privat, inte bara i tjänsten. Numera ber jag dock praktiskt taget aldrig på klassiskt "vädjanden" manér; oftast använder jag inte ord heller.
Vad är det för nytta med bön ifall man inte tror på mirakulösa svar? Tja, tex ger ju bönen en möjlighet att "bara vara" med Gud (vilket inte är fyskam), en möjlighet att spegla sig själv i Gud, se sig själv på gott och ont med ett "himmelskt" öga, fokusera tankar, lugna ner sig etc, etc.
Sådana böner kan mycket väl förändra verkligheten, för de förändrar ju mig.
Nej, jag tror inte att Gud på något mirakulöst sätt förenklar införskaffandet av dagligt bröd för att man ber Vår Fader. Tror du?
Tack för svaret.
På sätt och vis hjälper Han till med maten.
Jag tror att, om jag ber läääänge, envist, rosenkrans, fria böner, i timtal, så blir jag, på något sätt, inte övergiven (har kanske selektivt minne). Lätt för mig att säga, som bor i Norden och inte i fattiga Afrika.
Bönen plus enträget arbete ger mirakeleffekter, tror jag.
Ibland tycker jag själv att jag varit lite väl envis i bönerna, och långdragen. jag utvecklas.
Har också funderat på varför inte armar vuxit ut på folk, som mirakel. Vet ej. kanske var det inte nödvändigt för deras överlevnad?
"Apparitions" på google (images) kan man t ex slå upp. Tror du att alla är fake?
Ah, nu glömde jag: Du skrev att lärjungarna, efter Jesu död på korset, plötsligt fick en mycket stark insikt om att Jesus Kristus lever, i himlen!
Vilken grej. Det låter som ett mirakel :)
För mig är det inte så komplicerat, på gott och ont. Jag bryr mig inte riktigt om vad andra religioner säger om under, inte heller funderar jag över vilka under som är sanna och vilka som är falska/inbillade (för ja, det finns säkert många av dem).
Däremot resonerar jag så här: om Gud har skapat världen, vilket jag tror, hur det än har skett, och om Jesus är Guds son, vilket jag tror, hur det än gick till, är väl inte ett underverk här eller där någon större grej? De är så...obetydliga...i sammanhanget.
En vän och kollega förklarade sin syn så här: om man närmar sig Gud/Jesus via undren, får man problem, för utan tron är de omöjliga. Alltså kan de aldrig användas som någon slags bevis. Men om man kommer från trons håll är de möjliga, men inte speciellt viktiga. Det största undret är ju ändå Jesus själv.
Jag har länkat till dig på min blogg sedan starten. I början stod där på länken just Fader Jonatans blogg, sedan en tid står det "Fader" Jonatans blogg, med ordet "fader" inom citationstecken. Varför då detta, jo därför att jag inte kan betrakta en s.k. präst som du som min "fader i Kristus", du är precis lika lite "fader" som Arius var en kyrkofader!
Det är en skam att inte Svenska kyrkan kollar upp om deras kandidater kan skriva på de kristna trosdogmerna innan ordinering - men vad kan man förvänta sig.
Det är lika bra att du lägger den högkyrkliga approachen på hyllan - det blir bara tomt gestikulerande annrs!
Fredrik
Ja, det viktiga här i livet är ju dogmatisk konformitet... När jag ordinarades hade jag definitivt en tro på att det mirakulösa var möjligt...åtminstone i princip, typ.
Jag försöker förklara varför jag inte köper mirakelkonceptet - du börjar yla om brist på ortodoxi. Varför inte argumentera på ett sansat sätt istället? Eller är det för mycket begärt?
Z: Visioner äger rum inne i folks huvuden. Jag misstror "fotograferade" visioner grundligt. Var det någon speciell "Apparitions" som du tyckte verkade trovärdig?
f.Jonatan:
Tänkte på detta:
Slå upp i google bilder:
"Zeitoun" eller "Zeitun"
(En förstad till Kairo med ganska "häftig" Mariauppenbarelse från 1968-1971 på den koptiska kyrkans tak)
Kyrkan ser fin ut och jag kommer i veckan att göra en utläggning på min blogg om varför just dessa bilder ger mer trovärdiga intryck än andra.
ps. jag förstår att många "uppenbarelser" som bara fastnar på foton kan vara dubbelexponeringar, framkallningsfel etc
Själv måste jag ju säga att jag inte är speciellt imponerad av Zeitoun-uppenbarelserna. Bilderna är av otroligt undermålig kvalitet, precis som UFO-fotografier, vaga, suddiga och otydliga. Folk säger att de har sett "Jungfru Maria" - men troligen har någon först sett någon typ av skumt ljus, sedan har ryktet börjat gå och hysteri/massuggestion förklarar varför så många tror sig ha sett Maria där. Jag ser med spänning fram mot att läsa det du har att skriva om saken.
Mvh
Hej Maria!
Det är klart att saker blir mindre komplicerade, ifall man ignorerar det som komplicerar dem. ;-)
Du har rätt i att mirakel, jämfört med skapelsen som helhet, ter sig rätt obetydliga. Jag håller med. Problemet är bara att precis vad som helst kan ”ursäktas” med sådana hänvisningar: hur orimlig, bisarr eller vidskeplig en idé än är (ta någon riktigt förlegad tex, i stil med att det finns demonbesatta kvinnor – häxor – som lever mitt ibland oss i förbund med djävulen och orsakar allt ifrån sjukdomar till att korna sinar) kan man alltid lite svepande säga att det ju jämfört med skapelsens storhet är en obetydlig sak… Men om det är så obetydligt: vad ska vi då göra av det? Fortsätta ”tro” på det, som om saken är helt okomplicerad, eller problematisera och tänka vidare?
Om miraklen är ”omöjliga” utan tron, har man i praktiken redan förklarat att de är subjektiva upplevelser/tolkningar och inte objektiva skeenden där gudomlig kraft verkar oberoende av observatören. Ifall tex historien om profeten Elias kamp mot Baalsprofeterna är ”objektivt” sann föll eld från himlen och förtärde Elias blöta offer – och Baalsdyrkarna på plats kunde se det. Om den är ”subjektivt sann” triumferande förvisso Elia, men det hade inget att göra med någon övernaturlig eld som föll från skyn – berättelsens form och dess innehåll är mer löst relaterade, osv, osv…
Japp. Jesus är ett under – något att förundra sig över. Han lyckades vara en verkligt sann människa. Det är det viktiga; inte de mirakel som tillskrivs honom eller som kryddar berättelsen om honom.
Mvh
Även med en historisk-kristisk bibelsyn kan man tro på under. Mirakler låter mer magiskt. Men naturligtvis ska kristna inte säga nej till, utan ta emot, det livets överflöd som ibland kan komma någon till del som obegripligt tillfrisknande, kraft i outhärdliga motgångar, livslust i svår kris - sådant som Jesus gjorde med människor. Tron på under behöver, tvärt emot vad Du Jonatan tycks mena, utökas betydligt - inte begränsas. För med fundamentalistens konsekvenssyn borde undret egentligen bli begränsat till spetälska, andebesatta, blodsjuka, blinda och möjligen några till. Och så tänker inte många i kyrkan. Guds under med oss är betydligt större och mer omfattande! Utan att värdera en kollegas tro kan man säga att tron inte bara är hans. Tala om privatisering om det enda intressanta blir vad den enskilde prästen eller personen tycker. Kyrkans tro är det som skall bära Guds folk och församling, eller hur...!
menar en stillsam
http:/stillsam.blogspot.com
Ok, nu har jag lagt fram mina zeitoun-argument.
Ett nytt problem: Vad är egentligen definitionen på ett mirakel?
Hej Lars!
Tack för dina synpunkter.
Jodå, man kan säkert förena en historisk-kritisk bibelsyn med något slags undertro – det beror väl också på hur man definierar ”under” och ”mirakler”.
Och faktum är, att det du säger som ett argument MOT mig är precis det jag är ute efter: tron på under måste expandera. Blödande ikoner, svävande munkar, folk som i extas slänger sina kryckor, foton på luddiga ljus som påstås vara jungfru Maria, mystiska brev som plötsligt levererar en massa pengar – det är inte ”underverk” eller ”tecken” från Gud: det är inte riktiga ”under” utan utslag av magi, vidskepelse, övertro, hysteri och bedrägeri. Jag tycker personligen att det är genant hur kristna över hela världen – kanske inte så många i vårt land – framhäver den här magin och vidskepelsen som något slags Gudsbevis och jag blir beklämd när jag hör eller läser om dessa kvackare som i Guds namn lurar av folk deras pengar i utbyte mot påstådd helbrägdagörelse.
När en människa blir hel inombords kan hennes kropp också läka; jag är mer än väl bekant med psykosomatik. Perspektivet måste vidgas: det finns ett samband mellan helhet och helande – men inte så som det traditionellt förståtts som ”övernaturlig kraft” som nedkallas från en extern kraftkälla med bön genom ett religiöst medium (en präst/pastor, mirakelgörare, helig relik eller dylikt). Bönen kan ha sin roll i ett sådant helande, men det är faktiskt inte ”mirakulöst” eller ”övernaturligt” och det bevisar inga dogmer eller uppenbarade sanningar – även en Vodoo-doktor kan ju uppenbarligen prestera helande.
Jag har ju själv upplevt ett fullständigt oväntat ”överfall av glädje” (jfr C.S Lewis) i en svår livskris: jag gick och blev kristen på kuppen! När människor på botten av sig själva hittar Gud och där finner helhet och kanske rentav helande, när någon i mörkret plötsligt hittar ljuset från Kristus och livet vänder – visst kan jag kalla det under, eller rent av mirakel. Men det är något annat än de futtigheter som presenteras som mirakel av frifräsande karismatiker. Det är inget ”övernaturligt” med svepeduken i Turin, de blödande Madonnabilderna, Januarius blod, Pingstkyrkornas tungotal och profetior eller visionerna i Medjugorje. I bästa fall är de människor som tror på dessa mirakel välmenande – men det är synnerligen mänskliga fenomen (i vissa fall rent bedrägeri, i andra fall mytomani, i en del fall missförstånd eller synnerligen fantasifulla övertolkningar osv, osv) som ligger bakom dem. Att påstå att de är något slags bevis för Guds makt och den kristna trons sanning är i vilket fall dumheter.
Nu har jag inte skrivit något om de bibliska miraklen ännu – jag slipar fortfarande på tankegångarna där… Men Bibeln är proppfull av ”mirakler” av det slag som är vanligt förekommande idag. Jag ser inga skäl att tro att dessa mirakler skulle ha varit ”verkliga” medan bluffmakeriet och vidskepligheterna idag är ”falska”. Sedan finns det en del ”häftigare” mirakler i Bibeln som inte har särskilt många paralleller till händelser i vår tid... Jag ska som sagt återvända till det. Hur som haver ser jag sådana tuffa saker som att ett lik blev levande när det slängdes ner i profeten Elias grav eller att Guds ängel steg ner och dräpte hundratusentals assyrier eller att Jesus fick ett par firrar och bröd att räcka till flera tusen människor att äta som icke-historiska händelser. Dessa ting har inte skett. Berättelserna är fyllda av symboliska djup – ”tecken”, om man så vill: men det är symbolerna och budskapet som har format berättelserna.
http://www.youtube.com/watch?v=UoGxMIRmGZ0&mode=related&search=
Tack för den filmsnutten, Simon.
Jag ser den som ett bra exempel på en självsäker, dogmatisk förkunnelse som innehåller många klassiska misstolkningar:
1) Fader Corapi citerar Paulus som ett bevis på Jesus fysiska uppståndelse, fastän Paulus inte talar om någon sådan.
2) Han menar felaktigt att om Jesus inte uppstått fysiskt kommer vi inte heller uppstå ... Vilket nog skulle ha förvånat Paulus, som ju säger att kött och blod inte kan ärva Guds rike.
Så du menar din egna tolkning av Uppståndelsen är mer korrekt och trolig än tvåtusen år av kyrklig teologi? Rätt lustigt också att du först drar dina slutsatser utifrån rationalism och sedan försöker finna stöd i det i bibeln. Jag tror inte att apostlarna dog martyrdöden pga en "känsla" de hade att Kristus hade uppstått. Man kan dö för något man tror är sant, men man kan inte dör för något man vet är osant.
Jag håller helt klart med dig om att många av dagens sk "mirakel" i Hinn anda bara är en massa bluff och båg. Numer kan man ju faktiskt undersöka mirakel rent vetenskapligt och fastställa om det är bluff eller inte och dessa mirakel håller ju väldigt sällan för vetenskaplig granskning. Men apostlarna var heliga män som av Gud själv fått i uppdrag att vittna om Sanningen, styrkta av den helige Ande och de dog hellre än att förneka vad de sett med egna ögon: att just Kristus uppstått från de döda, den kanske största stötestenen mot dåtidens judar. Jag ifrågasätter också om du verkligen kan tro på realpresensen i Eukaristin om du förnekar att Kristus kroppsligen uppstått?
simon sa...
Så du menar din egna tolkning av Uppståndelsen är mer korrekt och trolig än tvåtusen år av kyrklig teologi? Rätt lustigt också att du först drar dina slutsatser utifrån rationalism och sedan försöker finna stöd i det i bibeln. Jag tror inte att apostlarna dog martyrdöden pga en "känsla" de hade att Kristus hade uppstått. Man kan dö för något man tror är sant, men man kan inte dör för något man vet är osant.
Mitt svar:
Det skulle faktiskt inte göra någon skillnad ifall den tolkning jag opponerar mig mot (den ”fysiska” uppståndelsen)hade stöd av femtusen års tradition eller bara femtio års tradition – hur länge folk har trott på ett visst sätt, säger ingenting om huruvida det man tror på är riktigt eller inte. Muslimerna har sedan 600-talet att Koranen är Guds nedkopierade ord från himlen: det var inte sant då, det var inte sant på 1200-talet och det är inte sant idag – det tror i vilket fall inte jag och det gör knappast du heller.
När en viss tolkning ”vinner” opinionskriget i en religion som fastslår dogmer innebär det att man förbjuder andra tolkningar och bekämpar de som inte tänker rätt. Under större delen av dessa två tusen års teologi som du ställer mig mot, har inte teologerna fått ifrågasätta de fastslagna dogmerna. När vissa tolkningar/trossatser måste accepteras som absoluta sanningar, får det konsekvenser. I dag är det, åtminstone i SvK, tillåtet att få tänka, resonera och framföra egna tolkningar – och det jag gör här på min blog är inte att upphöja min tolkning till ny dogm utan att resonera och argumentera: så här tänker jag. Jag säger inte att någon annan behöver tro som jag – även om jag vet att många faktiskt gör det. Många tror som jag fast håller käften om det, eftersom man inte vill utsätta sig för de ”rättroendes” ilska och upprördhet.
Min syn på uppståndelsen som något icke-fysiskt kommer inte ifrån en rationalism som sedan söker bibelstöd men väl från en historisk-kritisk syn på Bibeln: både den färdiga produkten och dess tillkomsthistoria. Och där har jag funnit att Paulus inte alls hävdar en ”fysisk” uppståndelse. Efter Paulus (40-50-tal) blir det fysiska draget allt mer framhävt: i Markus (60-70-tal) kopplas uppståndelsens budskap samman med den tomma graven, närmast som en symbol. I Matteus (80-90-tal) har denna symbol börjat uppfattas som en bokstavlig, fysisk händelse. Framme vid Lukas (90-tal) har Paulus budskap transformerats till en fullfjädrad fysisk uppståndelse och kompletterats med en himmelsfärd – och ett Pingstunder. Hos Paulus är uppståndelse-himmelsfärd-pingst samma sak. Jag kommer utveckla det här resonemanget i några artiklar som jag håller på att skriva just nu. Hur som haver: det jag ser är att den äldsta kristna källan (Paulus) inte innehåller någon fysisk uppståndelse.
Jag tror inte heller att apostlarna dog martyrdöden pga en "känsla" de hade att Kristus hade uppstått. Jag tror de var fullständigt övertygade om att Jesus uppstått, eftersom Gud uppenbarat Jesus för dem – liksom Jesus uppenbarade sig för Paulus. Jag tror dock inte att dessa uppenbarelser var i form av sådana fysiska möten som beskrivs i Lukasevangeliet, tex. De är uppenbara utbroderingar: det är först när uppståndelsen kommit att förstås som något fysiskt-kroppsligt, som de fysiska mötena börjar beskrivas detaljerat. Även detta kommer jag återvända till i artiklarna som jag håller på att skriva.
Simon sa...
Jag håller helt klart med dig om att många av dagens sk "mirakel" i Hinn anda bara är en massa bluff och båg. Numer kan man ju faktiskt undersöka mirakel rent vetenskapligt och fastställa om det är bluff eller inte och dessa mirakel håller ju väldigt sällan för vetenskaplig granskning. Men apostlarna var heliga män som av Gud själv fått i uppdrag att vittna om Sanningen, styrkta av den helige Ande och de dog hellre än att förneka vad de sett med egna ögon: att just Kristus uppstått från de döda, den kanske största stötestenen mot dåtidens judar. Jag ifrågasätter också om du verkligen kan tro på realpresensen i Eukaristin om du förnekar att Kristus kroppsligen uppstått?
Mitt svar:
Jag säger ju inte att Jesus inte uppstått från de döda.
Jag är fullständigt övertygad om att han är uppstånden och jag tror att apostlarna, precis som Paulus, fick möta honom i synnerligen omskakande och överväldigande uppenbarelser.
Jag ser inte varför man inte skulle kunna hävda realpresens i Eukaristin även om man inte tror på kroppslig uppståndelse? Det är ju inte fråga om att bröd och vin plötsligt ersätts med substans från Jesus fysiska kropp.
Nattvardslära är ett spännande kapitel och något som jag gärna återkommer till – men jag ska försöka skriva färdigt det jag håller på med om uppståndelsen (studiecirkeln på ämnet i Mariakyrkan börjar på tisdag, så jag har mycket att göra!)och Eukaristin får vänta till senare.
Med vänlig hälsning
Ursäkta mitt - återigen - sena intrång, men eftersom jag tror att kristendomen är en tro för hela människans varelse, också hennes kropp, är den kroppsliga uppståndelsen något av en helig ko för mig. Jag vet att vi diskuterat det förr, och det kan hända att argumentationen går igen.
För det första menar jag att din läsning av Paulus är något för snäv. Den tydliga uppdelningen av fysiskt-andligt i fråga om uppståndelsen som du tillskriver honom, var honom förmodligen helt främmande. Att överhuvudtaget göra åtskillnad mellan en "kroppslig" och en "andlig" uppståndelse är att tolka Paulus utifrån en en modern, eller åtminstone en 'post-gnostisk' ståndpunkt.
Vi låter med andra ord vår dualistiska världsbild styra hur Paulus ord tolkas. Att se skillnaderna mellan hur Paulus och Lukas skildrar den uppståndne som resutatet av någon slags evolutionär process, är alltså att betrakta som en illusion.
Dateringen av evangelierna är för övrigt ett kapitel för sig och kan inte betraktas som huggna i sten; även om materialet färdigredigerats först under de årtionden som vanligen anges, bygger de i hög grad på traditioner som troligen är betydligt äldre. Själv skulle jag gissa att traditionerna, legendbildningen och vittnesberättelserna som trots allt finns där, i huvudsak var mer eller mindre 'färdiga' före år 70. Den verklighet som skildras i evangelierna och apostlagärningarna, ger i allt för hög grad intryck av att vara opåverkad av de minst sagt omskakande skeendena kring judarnas uppror och Jerusalems fall.
Vare därmed hur som helst: exakt vad som skall betraktas som äldre respektive yngre stoff i evangelierna är aldrig givet. Varken i sinnevärlden eller i tanken behöver Paulus och Lukas nödvändigtvis betraktas som särskilt avlägsna från varandra.
Det är givet att Paulus förstår Kristus efter uppståndelsen som förvandlad - men det är något som också framgår av evangeliernas måhända klumpiga beskrivningar av undret. Den uppståndna kroppen är förvandlad men likafullt en kropp.
Någon har sagt (det kanske jag tagit upp tidigare) att stenen rullades bort från gravöppningen, inte för att Kristus skulle kunna gå som "liket ur graven", utan för att lärjungarna skulle kunna komma in och med egna ögon se att kroppen inte längre var där.
Kristendomen börjar inte med dogmer eller djupsinnig teologi, utan med detta faktum, att graven var tom - vilket också Paulus anspelar på, då Jesu begravning nämns i samma andetag som uppståndelsen. Han nämner av givna skäl inte uttryckligen någon "kroppslig" uppståndelse, men möjligheten att beskriva verkligheten så finns ändå med i kontexten.
Detta tror jag bergfast på. Visst, min tro färgar min "kritiska läsning" av texterna - men vem väljer inte stoff och resonemang som passar ens egen världsbild?
Hej Falstaff!
Bättre sent än aldrig – och jag har ju inte stängt kommentarsmöjligheten till posten än!
Dina synpunkter och din kritik är alltid välkomna.
Nej, jag tror inte jag läser Paulus för snävt. Han säger klart och tydligt ”kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva oförgänglighet”. Vad måste Paulus egentligen ta till för att bli tydligare? Kan det sägas tydligare? Trots att han använder ordet kropp för att beskriva den uppståndnes existensform, betonar han att det inte är en kropp med fysiskt liv, etc, etc. Det är knappast en ”modern” eller ”post-gnostisk” tanke – han tar ju i så han nästan spricker för att förklara för Korinthierna!
Paulus var nog inte dualist på det sättet att han såg materien som ”ond” – men det finns definitivt en dualism mellan materiellt/förgängligt/synligt och andlig/oförgängligt/osynligt å andra sidan.
Lukas och Paulus skiljer sig så kraftigt åt – med Matteus och Markus som tydliga ”länkar” – att en ”evolutionär” process knappast är illusorisk, utan snarare en mycket rimlig och trolig förklaring till varför deras uppfattningar skiljer sig så kraftigt åt.
Evangeliernas datering är inte huggen i sten – nej. Datering är en knepig konst och jag är själv inte speciellt beläst på litteratur som handlar om konsten att avgöra en bibeltexts ålder: jag utgår från ”standard”-dateringar. Däremot delar jag inte din uppfattning att allt är i huvudsak färdigt kring år 70. Jag köper det inte, därför att man ser en så massiv ökning av materialet (Matteus bygger ut Markus ordentligt, Lukas ännu mer så – fast ändrar mycket osv). Hur pass starkt ”Jerusalems fall” påverkat evangelierna är debatterat: själv tror jag den ytterst skarpa polemik mot fariséerna och de skriftlärde som finns i dem är en tydlig ”efter-70” indikation, eftersom det var då fariséerna började ”ta över” judendomen på allvar och tidigare motsättningar mellan dem och den kristna varianten av judendom växte sig starkare.
Du skriver: ”Varken i sinnevärlden eller i tanken behöver Paulus och Lukas nödvändigtvis betraktas som särskilt avlägsna från varandra.” Och det låter sig väl sägas – men det är trots allt ett antal decennier mellan dem och det sätt på vilket uppståndelsen beskrivs hos Paulus är inte särskilt likt Lukas variant.
Du skriver också: ”Det är givet att Paulus förstår Kristus efter uppståndelsen som förvandlad - men det är något som också framgår av evangeliernas måhända klumpiga beskrivningar av undret. Den uppståndna kroppen är förvandlad men likafullt en kropp.”
Fast hos Paulus (och detta sätt att se på saken tycks i mina ögon finnas delvis bevarat hos Matteus men har blivit ordentligt ”fysifierat” hos Lukas) är det den ”himmelska”, icke-fysiska kroppen som uppenbarar sig – inte någon reanimerad eller transformerad eller transfigurerad sådan. Paulus har Jesus uppenbarande sig ”ur himlen” – Lukas är till och med tvungen att skicka Jesus till väders i en himmelsfärd för att lösa problemet som uppstår när han gjort uppståndelsen för fysisk!
Paulus korta ord att Jesus dött och blivit begravning är knappast en anspelning på att graven var tom, utan att Jesus var riktigt, sabla, ordentligt död – han dog en mänsklig död och blev begravd. Därmed är Paulus intresse för Jesu kropp/kvarlevor över – Gud har ju uppväckt Jesus från de döda, in i sin härlighet: kroppen är förbrukad, likt ett fröskal. Den har gjort sitt.
Paulus jämställande av sin egen vision av Kristus med de andra apostlarna, pekar på att kristendomen faktiskt inte börjat med ”en tom grav” utan med de synnerligen kraftfulla visioner/uppenbarelser. De är inte dogmer eller djupsinnig teologi – de är upplevelser. Den tomma graven kommer sedan; ifall den varit en del av ”traditionen” när Paulus började predika kan jag inte för mitt liv förstå varför han inte hamrar in budskapet om den: ”han är uppstånden – graven var tom! Förstår ni inte? Graven var TOM!” – istället bara den korta notisen: han blev begraven. Hela resonemanget om att kött och blod inte kan ärva Guds rike osv, blir liksom obegripligt ifall Paulus verkligen såg uppståndelsen som kroppslig i fysisk mening. Jag tror därför inte alls att Paulus föreställde sig en sten som rullades undan och en förhärligad Kristus som steg ur graven. Troligare är väl att han såg Jesus som begraven – någonstans, ointressant var – och att hans kropp, denna utslitna klädnad, nu gått all världens väg medan han själv givits nytt, gudomligt liv.
Ingen kan förneka att du argumenterar väl för din sak – så väl att det bara är att beklaga att du inte tänker som jag :)
Men ibland förfaller även du – om jag får vara lite elak – till att resonera som en pingstvän, ta ett lösryckt bibelord, tolka det bokstavligt och sedan slå det i huvudet på meningsmotståndare – ’jamen det står ju så’.
Jag har nu läst och läst om femtonde kapitlet i första Korinthierbrevet, och det styrker mig bara i min uppfattning, helt enkelt därför att jag tror du, utifrån dina egna premisser, läser in saker i texten som inte finns där. Paulus är inte ute efter att diskutera hur uppståndelsen ska gå till – tvärtom kallar han hela frågeställningen för enfaldig. Förvandlingen det talas om handlar inte enbart om det som ska ske efter döden, utan om det som sker här och nu, i omvändelsen och dopet. När Paulus talar om ”kött och blod” gör han det i relationen mellan den gamla och den nya människan, Adam och Kristus, den oomvände och den omvände – inte som en bokstavlig beskrivning. Jag tror helt enkelt du här gör en Nikodemus (”hur kan den som är gammal komma in i moderlivet och födas på nytt”) när du tolkar Paulus bildspråk bokstavligt.
Att den tomma graven inte nämns är inte särskilt intressant i sammanhanget – det Paulus utgår från är den uppenbarelse han själv fått, och det är i relation till den som han beskriver de övrigas möten med den uppståndne. Och jag hävdar fortfarande att Paulus knappast kunde tänka sig en exklusivt ”andlig” uppståndelse. Relationen mellan kroppsligt och andligt är som jag förstår inte en ontologisk uppdelning mellan motsatser, utan uttrycker snarare ett hierarkiskt förhållande i det mänskliga varat.
Jag vill också fortsätta hävda att den evolutionära utvecklingen mellan Paulus och Lukas är illusorisk. Visst, om vi tänker oss att texterna står ensamma, och att Matteus och Lukas är exklusivt beroende av Markus text – men det tror inte jag på. De har alla olika källor, främst muntliga, men möjligen också skriftliga. Att vissa element som finns hos Matteus och Lukas inte finns hos Markus, betyder knappast att detta är deras egna exklusiva påhitt – det behöver inte ens betyda att dessa element är yngre än Markus. När Markus skriver finns redan mycket av traditionerna – jag har någon gång förut tagit den lakoniska beskrivningen av hur Jesus frestas hos Markus som exempel. Förutsatt att det inte är resultatet av en senare tillägg, visar detta att traditionen redan var högst levande när Markus skrev. Berättelsen förutsätter att mottagarna redan är på det klara med vad den handlar om.
Exemplet himmelsfärden är ju för övrigt intressant, eftersom Lukas så tydligt har två olika berättelser – beror det på att han bara fabulerar, eller använder sig författaren/redaktörerna av två olika, redan existerande traditioner?
Vi måste också se till kontexten – vilka skriver evangelisterna för, vilka syften har de? Detta spelar också in i hur berättelserna om uppståndelsen ska tolkas. Men faktum kvarstår – alla de tre synoptiska evangelierna betonar den tomma graven, och det tror jag avspeglar kärnan i de första vittnesbörden om Kristus.
Vi får heller inte stirra oss blinda på synoptikerna. I sin slutliga redaktion må Johannesevangeliet vara ungt, men jag tror skeptikerna alltför lättvindigt avfärdar Irenaeus uppgifter om dess proveniens i den första apostlakretsen – ett avfärdande som i huvudsak grundar sig på en dogm om att allt det som produceras av den tidiga kyrkan skrivs i legitimerande, propagerande och rättfärdiggörande syfte och därmed per automatik måste vara falsarier och hittepå. Jag menar tvärtom att det, inte främst i helheten, men i detaljerna i detta evangelium finns spår av bevarad autenticitet och av de första vittnesbörden om den uppståndne. Detta tror jag, och det står jag för.
Hej igen Falstaff!
Tack för berömmet. Du argumenterar väl också – det är därför jag ibland måste sitta ner och tänka efter lite extra innan jag svarar.
Du skriver: ”…ibland förfaller även du – om jag får vara lite elak – till att resonera som en pingstvän, ta ett lösryckt bibelord, tolka det bokstavligt och sedan slå det i huvudet på meningsmotståndare – ’jamen det står ju så’”.
*Fniss!* Ja, det kanske är så. Jag vet bara inte vad stackars Paulus ska ta sig till. Man kan inte bli mycket tydligare än vad han är när han kontrasterar fysiskt-andligt, förgängligt-oförgängligt i fråga om uppståndelsen och så inskärper ”kött och blod kan inte ärva Guds rike” och du liksom vägrar att acceptera att han inte ser uppståndelsen som fysisk!
Du skriver: ”Paulus är inte ute efter att diskutera hur uppståndelsen ska gå till – tvärtom kallar han hela frågeställningen för enfaldig.”
Paulus reagerar på att det i Korinth finns folk som verkar ifrågasätta uppståndelsen och utifrån hur han svarar är det uppenbart att det inte är själva ”grundidén” som sådant korinthierna har problem med utan någonting i den uppståndelselära som Paulus förkunnat för dem. Han förtydligar sig därför – först genom att säga hur otroligt viktig uppståndelsen är, sedan genom att reda ut begreppen. Utropet ”Vilket enfaldig fråga!” är ju snärtig retorik - ett sätt för Paulus att visa att han tycker att korinthierna borde ha förstått resonemanget första gången…
När du skriver: ”Förvandlingen det talas om handlar inte enbart om det som ska ske efter döden, utan om det som sker här och nu, i omvändelsen och dopet” håller jag med. Det är inte ENBART, för Paulus menar att den inre människan (den vars fysiska kropp skall dö och som sedan kan iklädas en ny andlig, härlighetskropp) växer i den kristne redan nu. Men jag håller inte med dig, när du sedan skriver: ”När Paulus talar om ”kött och blod” gör han det i relationen mellan den gamla och den nya människan, Adam och Kristus, den oomvände och den omvände – inte som en bokstavlig beskrivning.” Jag tror absolut han menar det bokstavligt; Paulus tror bergfast på att uppståndelsen är ett bokstavligt faktum och att det han förkunnar är gudagiven kunskap. Relationen mellan ”den gamla” och ”den nya” människan och den fysiska resp uppståndelsekroppen är den att det är man s.a.s ska odla den ”inre” människan, låta den förnyas och växa i Kristus – då kan den iklädas den himmelska dräkten, gå in i den himmelska boningen. Annars väntar bara förgängelsen och döden. Men när Paulus säger ”kött och blod kan inte ärva Guds rike” är jag säker på att han menar just kött och blod, dvs den fysiska, biologiska människan. Jfr 2 Kor 5:6-8: ”Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att så länge vi har vårt hem i kroppen är vi borta från Herren – vi lever i tro, utan att se. Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren. Därför är vi så angelägna om att vara honom till behag…”
Paulus använder många bilder, modeller och koncept men jag ser inga skäl att tro att han inte menar ”kött och blod” så som det annars brukas förstås – nämligen syftande på människans fysiska, biologiska, materiella natur. Så nej, jag tror inte jag gör en Nikodemus här.
Du skriver: ”Att den tomma graven inte nämns är inte särskilt intressant i sammanhanget – det Paulus utgår från är den uppenbarelse han själv fått, och det är i relation till den som han beskriver de övrigas möten med den uppståndne.”
Det är visst intressant! Paulus jämställer sin egen Kristusvision med de andras och det faktum att de tycks erkänna honom som fullfjädrar apostel är därför ett indicium (inte ett bevis) på att deras möten med den uppståndne också var visioner. Att Paulus i sin argumentation om uppståndelsen aldrig hänvisar till de historier som senare förekommer i evangelierna är synnerligen anmärkningsvärt och ett tungt skäl till att inte tolka Paulus i evangeliernas ljus utan låta honom säga sitt först – med påföljden att ”evolutionen” mot en allt mer materialistisk uppståndelsesyn sedan blir tydlig(are).
Du skriver: ”Relationen mellan kroppsligt och andligt är som jag förstår inte en ontologisk uppdelning mellan motsatser, utan uttrycker snarare ett hierarkiskt förhållande i det mänskliga varat.”
Paulus ser definitivt inte andlig-kroppsligt i något slags dualistisk motsatsförhållande där materia är ont och uselt och det andliga fint och gott men det finns både ontologi och hierarki i hans begreppsanvändning: det himmelska, eviga och oförgängliga är högre och finare än det jordiska, fysiska, förgängliga… Både ontologi och hierarki, alltså.
Sedan angående evangelierna…
Det som ofta glöms bort i sådana här diskussioner är att ett skrivet evangelium givetvis också påverkar den muntliga traditionen utanför. När väl Markus plockat in ”Den tomma graven” som koncept där Paulus bara haft ”blivit begraven” sätter han igång en kreativ berättandeprocess som först föder fram Matteusversionen och senare Lukas. Evangelisterna är på intet sätt ”oberoende vittnen” som berättar samma historia från fyra olika perspektiv: I synnerhet mellan Markus och Matteus är det ju uppenbart, eftersom Matteus använder 90% av Markus material (fast han rättar Markus dåliga grammatik). Men Matteus ger sin ”twist” på historien och bygger på/förbättrar Markus något torftiga berättelse. Lukas än mer så – plus att han internationaliserar evangeliet. Kreativt och påhittigt ja, men inte någon objektiv och saklig historieskrivning.
Angående Lukas två himmelsfärdsberättelser så tror jag faktiskt han fabulerar – hela Lukasevangeliet är fullt med fantastiska, kreativa utbyggnader av historien. Jag tror heller inte Lukas var medveten om att folk skulle komma att betrakta hans böcker som heliga, ofelbara texter och oavkortat de högtravande orden till Teofilus tror jag inte Lukas var så där förskräckligt noga med att kolla trovärdigheten och sakligheten hos sina källor.
Även om jag finner Robinsons argumentation för tidig datering av fjärde evangeliet i ”redating the new testament” spännande så köper jag inte ”Johannes-är-ung”-teorin. Det finns ålderdomliga drag i J och på sätt och vis är han närmare Paulus än vad synoptikerna är, eftersom J tex använder mörker-ljus och liv-död symboliken som också finns hos Paulus (varken Paulus eller Johannes har något helvete,note bene). Men även om Johannes är litterärt oberoende av synoptikerna är hans framställning av uppståndelsen knappast oberoende av den muntliga tradition som synoptikerna givetvis initierat (du skulle nog säga ”förstärkt”) – när Johannesevangeliet skrivs är ett antal varianter av historien om hur det gick till vid den tomma graven i svang och sedan passar evangelieredaktörerna på att pusha för ”sin” lärjunge som givetvis kommer före Petrus till graven… Nej,nej. Knappast ursprungligt.
Mvh
Skicka en kommentar