Varför jag inte tror på mirakler

Det här med mirakel är ett knepigt kapitel. Bibeln är fylld av märkliga händelser som tycks trotsa naturlagarna, direkta ingripanden från Gud eller underverk som utförs med hans kraft av diverse heliga personer. Jesus framstår ju i NT som en stor undergörare och genom kyrkans långa historier har mirakler varit en självklar del av den kristna tron. För majoriteten av dagens kristna är mirakler fortfarande en självklar del av tron: man tror på de bibliska miraklen i en mycket bokstavlig mening, likaså på helgonens underverk och man menar att under fortfarande sker.

Jag är en avvikare. Jag tror inte på mirakler. Jag har försökt göra det och lyckades en tid övertala mig själv om att jag ”i princip” trodde på mirakel, sedan försökte jag hålla dörren öppen - men det går liksom bara inte... Och det finns många orsaker till det.

Att vetenskapligt undersöka de bibliska miraklen är svårt eftersom det enda material som vi har att arbeta med är skriftliga påståenden om att Gud själv, Elia, Jesus eller någon annan gjort dem. Vi kan inte undersöka anspråken likt kriminaltekniker som värderar bevis på en brottsplats, vi kan inte granska vittnena och korsförhöra dem, etc. Apologeter brukar vara snara att påpeka det. ”Hur vet DU att Jesus inte gick på vattnet? Var DU där?” Å andra sidan, är inte de bibliska historierna några ”bevis” för mirakler heller – de är inte objektiva rapporter, de är inte nedtecknade på plats av opartiska granskare och i många fall är historierna nedskrivna i en tid som är väldigt långt ifrån den då miraklet ska ha ägt rum.
För den kristne som ser Bibeln som en absolut, ofelbar auktoritet är det kanske tillräckligt att en sak står i Bibeln (”Så står det! Så är det!”) –men jag kräver lite mer. Problemet är att Bibeln inte ger mer.

Det Bibliska utsagorna måste därför värderas i ljuset från världen utanför Bibelns pärmar. Och där kan man konstatera att mirakler förekommer även i andra religioner än kristendomen och även där ses de som bevis för att den egna tron är den rätta – eller åtminstone att de egna religionsstiftarna, heliga typerna, prästerna eller trollkarlarna är de mäktigaste. Normalt sett tror inte kristna på andra religioners mirakelanspråk, eller så ignorerar man dem fullständigt eller avfärdar dem som djävulens bländverk.

Jag tror inte för en sekund att Muhammed ”klöv månen med sitt finger”, ett muslimskt mirakel som finns i hadith. Jag tror heller inte att Boddiharma seglade över en flod på ett vassrör eller persiska trollkarlar kunde frammana demoner eller att vodoo verkligen fungerar. Det är få kristna som gör det. När det gäller andra religioner ser man gärna deras påstådda mirakel som utslag av vidskepelse, övertro, primitivt magiskt tänkande, hysteri, minnesfel, bluff, båg, ljug eller tricks. Men man vänder inte samma kritiska öga mot de egna påstådda miraklen.

Att jag inte tror på mirakler, beror nog till största del på att jag läst, hört och sett alltför många mirakelhistorier smulas sönder av kritiska granskare. När källkritik, vetenskaplig metod och – faktiskt – sunt förnuft används för att utvärdera påstådda mirakel kan dessa nästan undantagslöst avfärdas som varande icke-mirakel. De har tolkats som mirakel och presenterats som sådana men vid kritisk granskning är det antingen inbillning, missförstånd, hysteri, mytomani eller rent och skärt bluffmakeri med i bilden. Sedan finns det en hel del påstådda mirakel där det är svårt att ge ett vetenskapligt utlåtande – och det beror då vanligen på att granskarna inte får tillgång till något material att arbeta med: man kanske får höra vittnesmål men man får inte prata med vittnena själva, man får foton på gråtande ikoner men får inte granska ikonerna själva (åh, nej – heliga föremål!), man får se kryckorna som någon helbrägdagjord ska ha slängt – men man får inte granska patientjournaler osv, osv. I sådana fall motbevisas inte mirakel – men de bevisas inte heller. Sedan finns det onekligen ett stort antal fall, inte minst i fråga om medicinska mirakler, när folk mycket oväntat blivit friska från någon läskig och diagnosticerat dödlig sjukdom.

Men jag kan inte påstå att jag blir särskilt imponerad. Man kan nämligen förmoda att en hel del personer blivit feldiagnosticerade, missförstått läkarna, fått sina papper ihopblandade med andras osv. Bortser man från dem, så finns det faktiskt också en hel del elakartade sjukdomar som spontant kan gå tillbaka (ibland kommer de tillbaka sju resor värre efter en tid, men då kan en mirakelhistoria mycket väl ha hunnit etableras redan) och en del människor TROR att de blivit helade – fastän de inte blivit det, men när de omsider dör (av den sjukdom/krämpa som ju Jesus helade) så är det ingen som uppmärksammar det. Osv, osv.

Medicinska mirakel tycks dessutom vara begränsade till vissa typer av sjukdomar. När hörde man sist om en gravt missbildad individ som plötsligt blev ”helad”? När fick Gud en avklippt arm att växa ut sist? När helade Gud en svårt sönderbråkad hjärna sist, etc, etc. Aldrig, vad jag vet. Ändå borde man kunna förvänta sig sådana ting, givet premissen att Gud är allsmäktig och kan göra vad han vill, bara man ber om det. Om Guds mirakulösa helanden begränsas till sådana sjukdomar som är notoriskt svårdiagnosticerade, spontant kan gå tillbaka eller har en stark psykosomatisk koppling så är de faktiskt inte särskilt… Mirakulösa.

De flesta mirakelhistorier från medeltiden och antiken är väldigt lika sina moderna motsvarigheter och jag ser inget skäl till att tro att dessa historier skulle vara mer trovärdiga än de moderna.

Jag ska återkomma om de Bibliska miraklen i en senare post.

Tills vidare länkar jag till två tidigare poster som berör ämnet:

San Gennaros blod - en mirakelgörande relik?
Fake Healers - en bedräglig helbrägdagörare.