Predikan: På väg mot helhet

Första Söndagen i Fastan, 25/2-07, 2:a årgången

I fastetidens läsningar är det gott om referenser till begär, köttets lust, synd och djävul och kampen mot alla de onda makterna. Språket är arkaiskt och mytologiskt, förvetenskapligt: för de allra flesta människor är nog de begrepp vi laborerar med på kyrksvenska meningslösa eller – än värre - missförstådda.

Det svenska ordet ”synd” är släkt med ”sund” – ett avstånd, ett svalg, ett gap. Om frågan ställs varför vi människor behandlar varandra så fasansfullt illa och varför världen är så fylld av ondska, så är synd ett sätt att svara. Ondska föds på grund av avstånd – och inte då ett geografiskt avstånd utan ett ”relationellt” avstånd. Vi begår onda dåd, därför att vi inte är enade med Gud, med varandra eller ens med oss själva. Vi är inte hela människor. Den traditionella kristna mytologin ville skylla detta på det s.k ”syndafallet” när Adam och Eva, de första människorna, på förslag av den frestande ormen nallade av kunskapens frukt på gott och ont. Med de kunskaper vi har idag om människans förhistoria, i psykologi och beteendevetenskap – faktiskt också zoologi – så kan vi inte nöja oss med den modellen. Det har faktiskt aldrig funnits någon ”guldålder” i vår världs historia, då vi levde i paradiset och då alla var snälla och rara och alla trodde på Gud. Det har inte ägt rum något historiskt daterbart syndafall då vi plötsligt grep möjligheten att vara ”olydiga” och föll ur den gudomliga nåden. Vi är sådana vi är, på grund av en mycket lång utveckling – biologisk, kulturell, ideologisk… Däremot beskriver myten om syndafallet en känsla som jag tror vem som helst kan drabbas av: nämligen att man någonstans i livet, när man har blivit vuxen och samvetesmedveten, står och blickar tillbaka på förlorad oskuld – moralisk oskuld, inte sexuell – och inser att man ätit av den förbjudna frukten, fått upp ögonen för ont och gott och inte under några omständigheter kan vrida klockan tillbaka, inte kan återvända till det tillstånd där man ursäktad och ansvarslös på grund av oskuld, okunskap och omognad. Hur gärna man än skulle vilja, kan man återvända till hur det var innan, lika lite som Adam och Eva skulle ha kunnat kämpa mot ängeln med det flammande svärdet för att komma tillbaka till Eden.

Vi föds inte ”onda” men vi föds med en biologiskt och evolutionärt betingad egoism, frihetslängtan och självbevarelsedrift. Dessa krafter är inte onda. De får oss att vilja kämpa för egen del, för familj och vänner, de får oss att fråga efter lag, ordning, välstånd och utan dem skulle vi vara tämligen livlösa och handlingsförlamade. Å andra sidan är dessa krafter också vår värsta fiende; för när egoismen inte balanseras av empati, självmedvetenhet och förnuft så flippar den över i girighet, frihetslängtan vänds i maktlystnaden - dvs, min frihet, inte de andras är det enda intressanta! – och självbevarelsedriften blir nedkämpandet av alla som står i vägen för mig och mina behov. När det medfödda drivkrafterna i oss balanseras av sans, måtta och vishet blir resultatet en god människa och ett gott leverne – ett som bygger upp den enskilda människan, men också bygger upp andra. När de å andra sidan blir så obalanserade att de kantrar, på grund av omedvetenhet, måttlöshet och okunskap – då raserar de för andra, och i slutänden också för oss själva. När det goda dominerar dras människan mot Gudsenhet: mot ett vara, tänkande och leverne som är helt, komplett och som stärker, inspirerar och befriar andra människor att gå åt samma håll. Det djävulska, diaboliska, är när det motsatta sker. Vi gör klokt i att för alltid överge tanken på djävulen som något slags figur, lik oss själva fast stor och elak, som sitter och inger folk ondskefulla idéer. Därmed inte sagt att det diaboliska inte är verkligt – för det är det – men när man idag hör folk skylla ifrån sig det onda de gör på ”djävulen” är det viktigt att säga det: djävulen är inte är en figur som får oss att begå synder och onda gärningar. Djävulen, diabolos, splittraren, fienden, hebreiskans och arabiskans shaitan ,”åklagaren”, är en personifikation av människans benägenhet att bli sin egen och guds fiende. I dagens bibeltexter fick vi flera exempel på medveten personifikation i bibeltexterna: I förstamosebokstexten talas om hur ”synden ligger vid dörren” och ”dig skall den åtrå”, som om den var någon slags hungrigt djur. I Jakobsbrevet talas om ”begäret som blir havande och föder synd” – man låter något verkligt, men abstrakt och icke-fysiskt, få gestalt utifrån kända, konkreta ting. Samma sak med djävulen. Och med Gud.

Jesus kallar Petrus för Satan, därför att han i sin missriktade välvilja just i denna stund blir satan, blir djävulen. Jag betvivlar att Jesus med sina ord menade att en ondsint, kosmisk makt med gigantiska övermänskliga och övernaturliga krafter plötsligt invaderade Petrus. Han säger ju också: ”Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Nu är det ju i och för sig omöjligt för en människa att tänka något annat än ”människors tankar”. När vi talar ”Guds ord” är det människors ord om Gud. När vi tänker på Gud, är det med mänskliga bilder, begrepp och i mänskliga hjärnor det sker. Det finns ingen ”från mänsklighet” befriad religiositet.

Det vi med fastetidens traditionella uttryck talar om som en kamp mot köttet, synden, världen och djävulen är kampen för att finna helhet och helighet i livet: för egen del, men också för andras, för i och med att en människa är den hon är i relation till andra, så blir man inte själv hel och helig om inte andra människor blir det också. Goda människor uppstår inte ur vakuum. Det finns förvisso de som tycks utvecklas på ett helt annat sätt än vad man skulle kunna tro utifrån hur de vuxit upp, men i de alla flesta fall är det uppenbart: vi formas av varandra, och inte bara i barndomen utan under hela livet. Kulturen och traditionens makt är enorm. För att bli en hel människa, och en helig människa som kan föra andra människor till Gud, tvingas man kämpa mot sig själv men också mot den fullständigt titaniska makt som utövas av ”konvention” och oskrivna lagar. Att kämpa mot ”andemakter” är att kämpa mot krafter som rör sig i andens värld, dvs i människans tanke, känsla och vilja. Det är kamp mot idéer, ideologier och tankestrukturer.

Ska fastetiden – eller någon tid öht - vara en ”kraftsamling” mot det onda som ”djävulen, världen och vi själva tillfogar oss”, för att använda litanians ord, så måste vi fråga oss vad detta onda är, och vad det goda är i kontrast:

Vad är det, i våra egna liv och i vårt samhälle som är drivhus för ondska och var någonstans växer goda krafter upp? Vad är det för idéer och tankar som verkar destruktivt och vilka är det som gör människor helare och sannare? Vad är det som bryter ner och förstör, som förminskar, krymper våra liv – vad är det som bygger upp, förmerar, expanderar?

Att tjäna Guds rike, är att vara Guds levande motstånd mot det onda, att i ord, tanke och handling vara en som låter andra bli mer mänskliga. Därigenom blir man själv en mer hel, helgjuten, helig och komplett människa. En sann människa, såsom Jesus var sann. En människa full med skapande liv, full av det Gud verkligen är.