Knutby

Jag hörde för en tid sedan adventsplsamen "Gläd dig du Kristi brud" (104) kallas för ”Knutbypsalmen”. Djup suck. Men det är bara att konstatera: för överskådlig tid framåt kommer uttrycket ”Kristi brud” att förnippas med den knäppa pingstsekten i Knutby.

Det har blivit bekräftat igen: Kristendomens största problem är kristna. Kristendomen vore en mycket bättre religion utan oss kristna. Tyvärr. Fler skulle antagligen vilja vara kristna, ifall det inte fanns några kristna.

Det som är så underbart – sjukt – i sammanhanget, apropå Knutby, Kristi brud och kristendom, är att alla sekter och egentligen alla allvarligare problem som uppstår inom kyrkan och olika församlingar, handlar om makt, kontrollbehov och trygghetsnarkomani.

Sektledaren, Pastorn som tror att han är Gud själv, prästtyrannen, tant-maffian eller vem eller vilka de nu än är som någonstans tar över och fördärvar en församling, saknar förståelse för eller ignorerar medvetet Jesus. De utövar en kontrollerande och utmönstrande makt över folk omkring dem: de upphöjer vissa, trycker ner andra, stänger vissa ute och tar in andra i ”innegänget” på ett sätt som inte är o.k på en skolgård eller en arbetsplats, men som man kommer undan med i en kyrka eftersom ingen håller koll eller inte vågar säga något – ”det kan ju bli bråk”. De beter sig som kungar och drottningar över folket omkring sig. De härskar och regerar, och andra gör klokt i att följa hovprotokollet om det inte ska bli bråk. Bråk blir det iofs ändå, till slut.

Stor skillnad mot Jesus. Första Advents evangelium handlar om hur Jesus drar in i Jerusalem som en kung, och rätt många av Adventspsalmerna talar om Jesus just som kung. Jesus den mäktige. Men Jesus förtrycker aldrig. Jag erkänner villigt att Jesus inte alltid är ”snäll” och gullig mot folk, utan kan vara rätt hård – men han plattar aldrig till folk för att kontrollera dem, för att nå någon egen fördel. Öht är det väldigt svårt att se något som helst tecken i evangelierna på att Jesus vill utöva makt. Han samlar inte pengar. Han har inte massor med brudar. Han låter inte lärjungarna bygga sig ett palats. Jesus anser inte, som den amerikanske pastorn och bluff-helaren Benny Hinn, att han behöver skräddarsydda kostymer och ett eget flygplan för att inte bli ”utsliten i Gudsrikets tjänst”. Jesus offrar sig själv fullständigt. Han tar inte – han ger. Om han är kung, så är han inte kung på ett sådant som påminner om andra kungar – nu talar jag om riktiga kungar, inte om låtsasmonarker utan makt, sådana vi har i Europa idag. Han är snarare en anti-kung, totala motsatsen till en jordisk monark. Han är en fri slav.

Jesus ger också sina lärjungar instruktionen att tjäna varandra, för den som vill vara stor i Guds rike, skall vara de andras slav. Tillspetsat uttryckt, förstås. Men poängen är klar. Vi lär aldrig känna den Gud och det Gudomliga Liv om Jesus vill ge oss – som han själv lever – om vi inte stiger ur det vanliga traditionella maktsystemet: där vi försöker positionera oss och få mer status och prestige på andras bekostnad. När Jesus själv har chansen att bli kung; när han ridit in i Jerusalem och hyllats av folkmassorna, när han rensat templet – då har han en historisk chans. Han hade bara behövt utropa heligt krig och kryddat anrättningen med väl valda bibelcitat, och sedan hade han varit härskare. Kung.

Men han ville inte. Jesus hade makten i sin hand och hade kunnat ta den. Men vägen till sant liv i Gud går inte den vägen. Jesus väljer korset istället. Han offrar makten, han släpper taget, han offrar livet – allt – för att vinna sig själv, för att vinna Gud. Makten hälls ut på marken. Den Kyrka Jesus talar om, är inte Knutby.